Så här i efterhand kan hon, jag, se att det kanske ändå inte var så klokt för krutbaserad kvinna att famla bländad bland tistlar och vandra sorglöst betuttad med varglika män. Rentutavt pinsamt naivt faktiskt. Så här i efterhand. Just då verkade det fullkomligt logiskt.

Ändå kan man tycka 
hon klarade sig förvånansvärt länge på känn och antagligen ren tur i det labyrintspel där hon aningslöst flöt fram såsom inga brådjup längs vägen fanns. Och hade hon inte tappat fokus en sekund där så kanske, men bara kanske, hade hon klarat ut det till spelets slut. I mål, i säkerhet.

Men som sagt tittade hon bort för ett ögonblick och det i kombination med ett par yttre faktorer som lustade efter reaktion, egentligen vilken som helst, lyckades hon inte parera de oförutsedda stötarna på ett smidigt eller för den delen konstruktivt sätt, utan reagerade i enlighet med nitroglycerins natur med en långt kraftigare explosion än någon inblandad, inklusive hon själv, kunde förväntats förutspå.

Tyvärr utlöstes en detonation modell större med napalmliknande egenskaper i allas ansikten, och mer eller mindre brännskadade fick var och en försöka rädda sig själva så gott det gick. Man såg bestört ner på sina förkolnade fingertoppar och på varandras rykande ögonbryn, och ingen kunde finna något komiskt i den bilden.

Det är en sorglig historia med många solkiga ingridienser såsom prestige, sårad stolthet, avundsjuka, kanske för djupa känslor till för ytliga föremål och inte minst otrygghet - hennes. Vissa hanterade den uppkomna situationen med iskyla och hastigt uppslängda pansar, andra såsom hon, jag, vars weapon of choice inte helt överraskande är pennan, med formliga meteroitfall av ändlösa brännande ord staplade på varandra. Inte speciellt effektivt, förutom möjligen i självterapeutiskt syfte, när de till synes ändå bara stutsade platt verkningslöst mot ismuren på andra sidan. Förhoppningen finns att något enstaka lyckades värma sig igenom att lägga sig till ro i någon hörna för att såsmåningom kunna gro till nån slags insikt. Orden tröt ialla fall till slut i ren utmattning. Jag vet inte om något av dem någonsin ens lästes.

Nåväl, brännskador läker, men lämnar djupa, bestående ärr. Och ingen kände längre tillit till någon av de andra. Känslorna som hade funnits var bortbrända intill själva benet. Till allas försvar får man påpeka att var och en handlade enligt sin privata överlevnadsinstinkt och natur. För det var det enda man kunde göra.

Och ingen talade någonsin med varandra igen.