So,

den uppgraderade versionen är WAY hårdare än den gamla. Fast den nya är den äldre, så klart. Slitnare. Luttrad och bitsk. Spottar kulor och tuggar krut. Gått ner för räkning ett par gånger men står otippat fortfarande upp, väl på darriga ben, jordad men ej längre golvad. På ren envishet mer än något annat.

Lilla My är puts väck och av Betty Boop finns bara fragment kvar, splitter av mörk hårdkokt variant - twisted, och magin tappade hon bort längs vägen. Inte säker på var, bara till vem, men söker nu ständigt då hon saknar den, kraften, och vet att den väntar,

väntar, där någonstans. Kanske ångar hon fortfarande, omedvetet. Det var ändå alltid omedvetet.

Kalla henne inte bitter, hon inser sin egen skuld, medger det var hon som lämnade. Arg - ja alltid, bitter - nej.

Hon vill heller inte bli kallad patetisk, men det är dyigt dike svårare att inte falla pladask i. Den oviljan grundar sig snarare på att ordet - patetisk, ju är ett för sorgligt ord att bli förknippad med. Händer ändå att hon trillar dit, kravlar sig upp och hoppas ingen såg.

Nåväl,

vi har här en kvinna, inte gammal inte heller ung, omkringsläpandes på små svarta anteckningsböcker. Iklädd en kropp hon lärt sig leva med - för vad är egentligen alternativet - men faktiskt till slut även trivas med. Locka fram det bästa ur...trots allt. Betty Boop modellen kanske inte är modern, men vi kan väl låtsas att den ändå på något sätt är tidlös. Som i; en dumdumkula riktad mot reptilhjärnan. Som i; insikt rakt ner i mörkret av grottmannens själ. Som i; viskande löften i talande tungor... en kväll i November.

Hennes önskan var att vara Modesty Blaise, men har insett att sagde Betty, hon den mörka, korsad med en något rubbad Calamity Jane nog blir en mer träffsäker beskrivning. Något hårdare än vad som egentligen upplevs angenäm, ironiskt för just "trevlig" och "social" är ord som hon ofta beskrivs som. Fortfarande 3 äpplen hög catwoman utan w h a t s o e v e r tålamod med stupiditet, elakhet, självpålagda begränsningar eller hundlikt beteende. Och hon fäster sig fortfarande 

för hårt,

för djupt och framförallt

för länge

vid människor förkastade av andra. Och tar fortfarande smällarna för det, även om hon numer slår tillbaka - hårt. Direkt. Visserligen i första hand hellre med ord, än fysiskt våld. Men jag rekommenderar inte att pusha det. Hennes mentala samurajsvärd skördar nu många huvuden i hemlighet.

Hon ville alltid skapa musik,

men bara på gehör för öva lockade aldrig. Det enda instrument värt att spelas var ändå män. 

Är det så att man för att kunna komma vidare först alltid måste brytas ned?  Är det ett krävande måste för att omforma sitt jag? För att omgruppera de grundläggande ingridienserna som finns. För -

grundstommen och det visuella må vara det samma, men lurigt nog är slutresultatet inte i närheten. Lurigt för dem som inte kan se förbi ytan vill säga. Stackars dem. De har möjligen en obehaglig överraskning att vänta. Man skulle även kunna kalla det spännande om man vill välja se det ur ett positivt perspektiv.

Gamla och nya bekantskaper har i lönn omvärderats, och det är inte längre självklart att man blir bjuden, bara för att man tidigare befann sig i henne. Det är inget hon finner något värde i att informera om, det får folk märka allt eftersom. Eller inte.

Hon har inga problem med paralleller, det har hon levt hela sitt liv.

Kanske låter det hela som hon gått till den mörka sidan, det är inte sant. Hon försöker fortfarande göra vad som är rätt och vad som är riktigt. Men numer finns inga lögner och ljug aldrig någonsin för henne igen för inget annat än sanning finns. Längre.

Det svåraste var att lära sig svälja sin stolthet, för inget.