Jag trodde mitt hjärta var tillbommat, efter frosten i månad ett
Jag har levt ett destruktivt stråk, jag försvann, ville inte mer,
allt hade jag gett
Några månader, två, tre, fyra, våren kom igen, men det var
fortsatt mörkt och regnet föll hela sommaren, det var ett år,
en tid att totalt glömma
Kvinnan, som jag längtade mig dödande död efter, hon sprang
ändå till sist fram som ett ljus ur min fuktiga gömma
Nu vill jag inte ha haft den tid som förlorad och glömd
Jag kommer aldrig att vara till evig kärlekslöshet så förkommen,
så dömd
Nu vågar jag tro igen, det finns sång i mitt huvud, jag ler åter,
utan stelhet i mitt anlete, jag smeker ett skönt ansikte, en
kvinna, som också erinrar sig en januarimånad som ett skrik, ett
svart, bottenlöst hål, så totalt utan ljust liv, så långt från levande
tillstånd
Inte för att det finns ett handlingsprogram, men det erhålls ett
nu, det fanns ett då, som aldrig ska glömmas bort, och det existerar
en dag imorgon, en ny giv, jag ska gå den åter, den tolfte, och
innan jag är uträknad på tio, innan gong gong, ska jag ha segrat
den jag aldrig kan förlora, kärlekens vackra och sköna rond