I kärlekens invecklade dans går han fram,
En paradox av mod och förklädnad.
Det modigaste hjärtat, säger de, är han,
Som vinner en kvinnas kärlek, men ändå förblir fri.

Han väver ett nät av ömma ord,
Fångar hennes hjärta som en sång från fåglar.
Men innerst inne ligger hans avsikter,
En bevarad hemlighet, ett tyst adjö.

Han kysser hennes läppar, smakar det söta,
Ändå förbinder sig aldrig att kärleken är fullständig.
Hans beröring tänder lågor, passionens eld,
Ändå förblir han distanserad, ett vandrande begär.

Ty han fruktar de bojor som kärleken kan ge,
Sårbarheten, bindningssträngen.
Så han dansar på kanten av hennes själ,
En ombytlig älskare, både varm och kall.

Men åh, ironin i denna modiga fasad,
För sant mod ligger i kärleken felfritt.
Att riskera allt, att hoppa utan nät,
Det, min vän, är den modigaste satsningen.

Så låt oss inte berömma den svagsinnade leken,
Där kärlek vinner utan kärlekens låga.
Hedra istället de som vågar dyka,
Att älska häftigt, helt och hållet och verkligen levande.