När jag var liten frågade jag aldrig om det var nånting jag inte förstod, eller som jag funderade på, av ren rädsla för att framstå som dum.
När jag blev äldre så förstod jag att det var dumt att inte fråga de som visste.

Idag undrar jag om någon vet vad jag funderar på, men är rädd för att fråga, av rädsla att de har rätt.

Du har rätt att ha rätt, så länge du inte tar dig rätten att rätta de som har fel. Då är du en besserwisser. Ingen vill vara en besserwisser, så jag fortsätter att officiellt ifrågasätta de saker jag redan vet, driven av rädslan att min rädsla ska missuppfattas och komma att förminska min person.

Jag är en egenhändigt konstruerad parodox i en allt äldre kropp, som sakta förenas med den jag var ämnad att vara. Jag får ibland en förnimmelse av att jag är på rätt väg. Att själen godkänner mina handlingar.

Jag är fortfarande lika rädd att jag har fel.