Fortsättning på del 1 (8).

Kring millennieskiftet ägnade jag mig en del åt släktforskning. Bland annat grävde jag efter uppgifter om min farmors far, som avslutade sitt liv på Nyköpings Hospital genom att kasta sig ut genom ett fönster. Där hade han varit inlagd sedan några dagar för psykos, orsakad av ett långvarigt alkoholmissbruk. Jag fick ut både sjukjournal och polisrapport från redovisningsenheten på Nyköpings Lasarett. Av rapporten framgår att landsfiskalen gjort noggranna undersökningar på platsen, för att säkerställa att ingen utomstående varit inblandad i dödsfallet, bland annat genom att höra flera personer ur arbetsstyrkan.
Det är en sorglig men intressant läsning om hur min släkting levde sin sista dag i livet, och hur fyndigt han planerade och gick till väga för att lyckas med självmordet. Han ska enligt rapporten ha efterlämnat ett brev där han skrivit att han avser att beröva sig livet.
Genom släktforskningen kom jag i kontakt med flera äldre släktingar på fars sida, bland annat en syster och en bror till farfar. Systern bodde i Södertälje, och brodern i Blackeberg i västra Stockholm. Brodern och hans fru bjöd mig till Blackeberg på middag för vidare släktsamtal. Systern kom också dit. Jag bjöds två gånger till och med, och njöt av vällagad mat. Någon slags stek var det ena gången, med potatis och mycket grönsaker.
Jag var vid den tiden en fattig student, och åt oftast billig och näringsfattig mat. Jag slukade middagen hos farfars bror, och lyssnade när han och systern berättade om sina barn- och ungdomsår i en fiskarfamilj vid Rågsundet norr om Nyköping.

Som barn satt jag och lyssnade på farfar när han berättade om livet förr, oftast om dråpligheter som fick honom själv att tjuta av skratt så att ögonen tårades. Det var en fröjd att både se och höra honom.
Jag fängslades mest av hans varma, melodiska röst, och av skrattet som bubblade upp från magtrakten, och ibland nästan lät som gråt. Då var det en riktigt rolig historia han levererat. Jag skrattade också, fast jag nog inte alltid förstod poängen. Ofta handlade hans berättelser om baroner, grevar och tjänstefolk vid sörmländska herrgårdar. Men även om livet i fiskarfamiljen vid Rågsundet.
Svärdsklova, Vålarö, Sjösa, Ånga, Tystberga och Rågsundet hörde jag ofta nämnas då farfar berättade historier. Flera av platserna var min fars uppväxtmiljöer.
Sven Delblancs fyra mästerverk Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten som skildrar det fiktiva sörmländska samhället Hedeby, har till viss del verklighetsbakgrund. Flera av mina släktingar kände till personerna bakom karaktärerna i berättelserna. Som den cyniske och ständigt konkurshotade doktor Lundewall, och den korrupte och svårt alkoholiserade fjärsman, som bara han bjöds på en sup eller två, godkände Stadshotellets bristfälliga brandskydd och handlarns "olaga utskänkning".
TV-serien Hedebyborna som bygger på svitens tre första böcker, håller inte samma fängslande berättarkvalitet som böckerna. Men satiren, brutaliteten, värmen och humorn finns där, och det är förmodligen bland det bästa som någonsin visats i Sveriges Television, enligt många tittare det allra bästa.

Farfars far, fiskarbonden, som dog något decennium innan jag föddes, lär ha varit en stor muntlig berättare, precis som min far och farfar. På ett studiofotografi står han och hustrun och tittar in i kameran. Det är det enda pappersfoto jag har på farfars föräldrar. De ser harmoniska ut, med ansikten präglade av skärgårdens skiftande väderlekar. Bara en bit av deras överkroppar syns, men det råder inget tvivel om att det är kroppar avsedda för hårt arbete. Starka och muskulösa som aldrig viker sig under en lång arbetsdag med mycket rörelse och tunga lyft.
Farfars far har ett nästan vilt uttryck i ögonen, men av det goda och glada slaget. Liknar nästan en sjöbuse, och om han valt aktörsyrket hade han garanterat spelat huvudrollen med bravur i någon film om busiga skärkarlar.
Han var en hyvens man och omtyckt av alla. Men han var ingen vekling. När han sprängde till sjöss för att få upp fisken till ytan, bet han alltid av stubintråden med tänderna. Aldrig med tång. Det berättade både min far och farfar för mig.

Farfars berättarstunder minns jag från de gånger vi hälsade på i lägenheten på Ringvägen 8 i Nyköping. Det är en adress som etsat sig fast i mig, även om Rågsundet och Svärdsklova ljuder skönare. Varje år i mellandagarna åkte vi och hälsade på farmor och farfar på Ringvägen. Det berodde på att farfar fyllde år. Och så var det en lämplig tid att ses, att önska god fortsättning och gott nytt år.
När farfar berättade mustiga historier för mig och mina föräldrar, hände det att jag reste mig och gick ut till farmor i köket. Där förberedde hon julbordet som vi alltid bjöds på vid vårt besök i mellandagarna.
Jag frågar om jag kan hjälpa till, men får till svar att det inte behövs. Köket är hennes plats, men jag känner mig inte ovälkommen. Jag sätter mig vid bordet intill fönstret, ett gammalt slagbord som jag tog hand om efter hennes död 1993.
Den syrliga doften av ansjovis tränger ut från ugnen där en form med Janssons frestelse står och puttrar. Det osar fett från prinskorvar och köttbullar som fräser i stekpannan, och varmt blir det av ångan som pyser ut från kastrullen där potatisen kokar. Det är små, runda potatisar som jag brukade äta flera stycken av.
Jag iakttar farmors rörelser. Nästan hela tiden står hon böjd vid spisen eller borta vid skänkskåpet, där hon ställt en bricka med olika sillsorter på den öppna mittdelen. Inne i skåpet förvaras finporslinet som ska användas just idag.
Tänk att dessa människor, uppväxta i Fattigsverige, alltid höll sig med extra fint porslin som bara användes vid särskilda tillfällen. Den här dagen då farfar fyller år, och vi har kommit på besök, är ett sådant tillfälle.
Medan farmor styr med maten, pratar hon obehindrat. Inte pladdrigt, utan med en lugn eftertänksam röst. Ändå är den sådär bubblande glad, som farfars, fast hon nästan aldrig ler. När jag tänker efter är den identisk med skådespelerskan Sif Ruuds, och utseendet är inte långt därifrån heller.
Farmor har som farfar lätt för att falla in i berättelser om livet förr. Och hon har en hängiven lyssnare i mig. Fast ibland är jag nog mer av en hängiven iakttagare. Jag roas av att titta på henne, precis som på farfar. Njuter av samvaron med en människa som levt flera gånger längre än jag.
Farmor är kort, varken kraftig eller smal. Ryggen är böjd, och rätar inte upp sig ens när hon sträcker på sig. Det gråa håret är uppsatt i en knut, och den här dagen är hon klädd i en knälång klänning. Annars bär hon en knälång kjol, blus, kofta, nylonstrumpor och lågskor. Kanske har hon ett par tofflor på sig när vi inte är där. Att gå omkring inomhus i strumpor utan skor är uteslutet, och jag såg henne aldrig bära långbyxor. Ett förkläde var ständigt virat runt henne, just idag ett extra fint som hon broderat röda blommor på, kanske ett julförkläde.
Min farmor var urtypen för en farmor i hennes generation. Lite gammalmodig redan då, eller antik som min mor sa. Hon växte upp i en frireligiös fosterfamilj som tog hand om henne efter att modern dött i barnsäng. Farmor var det nionde och sista barnet i det giftet.
Fadern började dricka okontrollerat vid den tiden. Det har jag räknat ut av informationen i sjukjournalen från Nyköpings Hospital. Han gifte om sig och fick tre barn till, så när han togs in på hospitalet för alkoholrelaterad psykos var han alltså tolvbarnsfar.
I det fosterhem farmor växte upp dracks ingen sprit. Hände det så var det på sin höjd en snaps på julafton och en på midsommarafton. Jag såg aldrig att farmor och farfar drack någon sprit. Jag tror inte heller att min mormor och morfar drack, möjligen den där snapsen ett par gånger om året.
Mina föräldrar drack aldrig förrän någon gång på åttiotalet då far skaffade en vinbryggare. Den stod på nedervåningen under trappen. Jag tyckte inte om jästlukten, än mindre smaken då far och mor ville att jag skulle ta en klunk. Jag lyckades få in några droppar i munnen, men sprang till vasken och spottade. Sköljde sedan med vatten. Jag var då omkring femton år.
Alla mina kamrater på högstadiet drack alkohol, en del redan när de var tretton. Jag vägrade av det enkla skälet att jag inte tycker om alkohol. Jag har aldrig lärt mig att tycka om det. Jag har stora svårigheter att få ner en klunk, förmodligen beroende på en medfödd och naturlig aversion mot alkohol. Som barn fick jag saft när de andra barnen drack läsk.
Att inte tycka om läsk och alkohol var länge en skam, och därför försökte jag dölja det. Strax innan jag fyllde sjutton drack jag alkohol för första gången, om man bortser från smakprovet i köket. Jag gjorde det för att visa att jag var "stålmannen". Då förstod jag inte att det för andra människor inte innebär samma plåga att svälja en klunk alkohol. Därför skröt jag om det, och spelade onykter. Idag skäms jag inte för att jag inte tycker om sprit, och det är tack och lov mer accepterat att säga nej. Men jag moraliserar inte över dem som tar sig ett glas ibland, det finns det tillräckligt många som gör.
Farmors barndomshem präglades alltså av nykterhet och gudstro. Far har berättat att farmor hade ett stort intresse för kyrkobyggnader. Under de korta ledigheter man hade på den tiden, for familjen runt i landet och såg på kyrkor. Han har visat mig svartvita foton tagna på en av deras "kyrksemestrar". Far och hans lillasyster ser måttligt roade ut framför gravstenar, kors och kyrkor.

Utanför köksfönstret på Ringvägen hänger en frömatare, och ofta sitter det domherrar där, en fågel vi sällan får besök av vid vårt fågelbord hemma på landet. Snön faller från den skumma midvinterhimlen och lägger ett täcke på fönsterblecket och frömatarens tak.
Jag slås av hur tyst det är i våningen i Östra Villastaden i Nyköping. Det hörs bara ett svagt slammer från farmor när hon styr med matlagningen, och då och då hennes röst. Ibland tränger farfars tjutande skratt ut i köket.
I mitt minne är köksväggarna otapetserade och blåmålade. Men minnet är en nyckfull och förrädisk aktör i vår hjärna. Jag söker och finner fastigheten på Hemnet, där en av våningarna ligger ute till salu. Det är en tvåa på drygt 50 kvadrat.
Den har samma planlösning som farmors och farfars våning, bortsett från att genomgång saknas mellan kök och sovrum. Troligen har den byggts igen. Jag ser på miljön utanför fönstret att det ligger lägre än det jag minns då jag tittade ut hos farmor och farfar. Annars är det samma utsikt. Det är alltså våningen rätt under som är till salu.
Jag ser att den har renoverats med varsam hand. Trägolven är kvar, liksom spegeldörrarna i massivt trä, med stora nycklar instuckna. Men köket är inte blåmålat. Fast det kan ju ha varit det. Väggarna är målade i lindblomsgrönt liksom det fasta skänkskåpet som bevarats. Det är skänkskåpet som räddar köket.
De ursprungliga köksskåpen är dessvärre utbytta till moderna i kall, själlös design. Det är ett övergrepp. Fler fastighetsägare och bostadsrättsinnehavare borde tänka på att de kanske äger ett kulturarv som ska vårdas och inte slängas bort.

Farfar berättade säkert historier även när vi var på besök vid sommarstället. Men då hade jag inte ro att lyssna. Naturen lockade mig mer. Det var som att befinna sig i en sagobok med vackra bilder.
Torpet de bodde i om somrarna låg uppe på en ås med tät granskog bakom. Det var byggt på 1600-talet och var mycket lågt i tak. Jag som tidigt blev en drasut slog ofta huvudet i dörrposterna. Men bortsett från huvudsmällarna älskade jag att vistas vid torpet som farmor kallade för Poststugan, då hon skrev brevkort till oss om det enkla livet uppe på åsen.
Jag söker på Poststugan men får ingen träff i Nyköpingstrakten. Det kan inte vara stugans rätta namn. Den ska ligga någonstans nära en väg i trakten av Brannebol, öster om Nyköping.
I en sluttning strax nedanför torpet ligger ett annat torp, där en av farfars systrar bodde året om. Jag gick dit och hälsade på en gång då hennes barnbarn var där, som alltså måste vara mina sysslingar.
I det förrädiska minnet sitter vi barn på en inglasad veranda och dricker hemgjord rabarbersaft. Men var det verkligen rabarbersaft? Och var den hemgjord? Kanske var det BOBs saft i plastdunk, köpt på Ica. Hade hon veranda? Var den i så fall inglasad?
Jag har stugan på diabild, men har inte energi att leta rätt på den. Jag har ibland märkt att den felaktiga minnesbilden ändå lever kvar, efter upptäckten av det verkliga förhållandet. Men saft drack vi, och jag tror faktiskt att den var hemgjord.
Jag minns inte utseendet på farfars syster, men jag minns hennes värme, och att jag kände mig välkommen fast vi aldrig setts förut.

Jag har ett fotografi som är taget framför Poststugan. Med största sannolikhet är det min mor som tagit det. I den vita kanten av fotot står det 1974.
Det är vår, kanske april, kanske början av maj. Någon växtlighet syns inte, bara delar av stugans framsida där solen lyser. Lite skuggigt är det också, troligen på grund av något träd bakom fotografen. Ena halvan av den gröna pardörren står öppen, och det är skumt i farstun. Men inte mer än att den omålade väggen i grovt liggtimmer syns, liksom den öppna dörren in till det stora rummet till vänster. En spade, en grep och en kratta hänger på fasadens rödmålade panel.
Till vänster på den låga trätrappan sitter far framåtböjd med armbågarna mot knäna och händerna knäppta. Han ser glatt och avslappnat in i kameran. Han har en beige polotröja, gråblåa utsvängda byxor och bruna promadskor.
I den röda selen på ryggen sitter jag, en tiomånaders unge, ordentligt påpälsad i en röd täckjacka, en vit stickad mössa och randiga stickade vantar som nog är minst fem gånger för stora. Solen skiner på delar av ansiktet, och avslöjar en nyfiken men lite undrande blick mot kameran.
Bredvid oss sitter farmor. Hennes ansikte liknar fars och mitt, lite blek med stora, sneda ögon och ett finurligt leende. Hon har en ljusbrun kofta på sig, en mörk yllekjol, nylonstrumpor och snörskor i mocka. Naturligtvis har hon ett förkläde på sig. Ett stort bröstförkläde i olika gröna nyanser.
Bredvid farmor längst till höger på trappan sitter min åttaårige kusin, son till min faster. Hela han är belyst av solen. Han sitter med knäppta händer och ser leende på mig. Han har en gul polotröja och ljusblåa rejält utsvängda långbyxor. Längst till höger i bild står min faster och skrattar. Ser mot far och mig. Hon har mörkt, kortklippt hår, en klarröd polotröja och mörkgråa vida byxor. Skorna är blanka och plommonfärgade.
Det är en skön stund av värme, kanske den första på året. Jag kan höra bofinken drilla någonstans bakom torpet, en av naturens alla små värnlösa som överlevt en lång vinter. Jag är också liten, men inte värnlös. Jag har min trygga familj ännu några år framåt.
Det är mitt livs första vår, och något i min blick säger att det är kul att finnas till, att få hänga på pappas rygg, och se in i den svarta lådan framför mammas ansikte, medan hon trycker sitt finger på den.

Fortsättning följer.