Jag rusar genom
mörka skogen,
söker efter svar
som dödar tvivlet,
ett förlösande ord
som tar mig härifrån.
Men tanken grumlas,
och vankelmodet kommer.

Jag stannar, flämtar,
tystnar,
hör granarnas sus,
och bäcken som skvalar,
och träden viskar ett råd
jag inte vill höra:
Gå vidare
till en annan skog,
en större
som du aldrig sett.

Och jag vill svara,
men vet inte vad,
och stenen tiger
i mossan.
Jag viskar till slut:
Ni fanns här för mig
när hjärtat var reglat
av hat,
en smärta utan tårar,
den svåraste av alla.

Men träden manar:
Gå ifrån oss,
och kom aldrig tillbaks.
Vänd inte om,
för vi finns kvar hos dig,
för alltid
med dina andetag.

Och jag går vidare,
når fram till
jättegranen över
kattens grav,
en plats som ingen känner
mer än jag och far.
Min barndoms katt,
du ligger grunt i jorden,
för det var tjäle
när vi grävde gropen.

Du var den
som aldrig svek,
när människor
gjorde ont,
och stal mitt liv.
Mitt enda värn och vittne
i barbariet,
när ögonen stod still
på far,
och nävarna slog
på mor,
som skrek och bad
för sitt liv.

Du spann så tryggt
hos mig,
vi delade kudde,
och din tass
låg varm
i min hand.
Du såg mina tårar
som ingen annan
fick se,
låg kvar tills
gråten försvann,
och sömnen kom.

Nu reser jag,
och lämnar dig kvar.
Du ska inte
vakta mig mer,
jag reder mig
var jag än bor.
Huset där vi lekte,
och rullade runt,
står hundra meter
från din plats.
Snart bor andra människor här,
kanske små barn och katter.
Låt dem aldrig få se
det mörka vi såg.
Slut dina ögon,
och vila i frid.

Jag går uppför berget,
stannar vid kärret
där solen trevar
över träden,
tränger ner
och speglar sig
i blanka vattnet.

Plötsligt spricker himlen upp,
en explosion av ljus.
Jag tar en selfie,
och solens strålar
sveper som en radar
över marken.
Lyser skarpt på
blåbärsris och lingonris.

Jag försöker le
men det blir en grimas,
en mask som
döljer min gråt.
När jag sänker telefonen,
kommer första tåren,
så den andra,
sen en flod
av lättnad och ljus.
Och vinden är
varm och len,
och torkar min kind
så fort.

Jag har talat
med någon som vet,
som bor i mitt bröst,
som andas
med mina lungor
och ser med mina ögon,
och jag vill jubla
och tacka för svar.

Det blir kväll,
och Valborgs eldar
lyser i Sverige,
en nation lika sargad
som jag.
Och svenskarna sjunger
om en vår
så ljus,
att alla vill tro,
fastän ingen har tron
i mörkrets tid.

Och det blir natt,
och det blir morgon,
och ljuset bländar
och vandrar åter
över vattnet och jorden,
som varje vår,
nu min sista
i Svartdalens skogar,
men kanske den första
i ett eget liv.

Och kroppen mjuknar
och skälver
som i ungdomens år,
och jag går genom
skogslandet,
på den smalaste
stigen.
Tar en gren
och röjer bland snåren,
en sista gång.
Och jag ler
medan tårarna rinner,
och säger farväl.



Svartdalen är det fiktiva namnet på min hembygd som jag även använder i arbetet med min självbiografiska svit.