I mörkrets djup, där skuggor bor,
Bo själar av ondska, med hjärtan som gömmer sig.
Deras andar befläckade, med nyanser av synd,
Ingen vänlighet kan laga, det onda inombords.

Fastän överös med kärlek, som kronblad av nåd,
Deras smutsiga natur kan ingen värme omfamna.
Som ormar glider de, med gift dolt,
Deras giftiga beröring, ingen godhet avslöjade.

Som ogräs slingrar de sig, i ljusets trädgårdar,
Kväver blommorna med all kraft.
Deras närvaro en plåga, på dygdens ljusa ansikte,
Lämnar efter sig ärr, i kärlekens heliga rum.

Åh, akta dig för de ogudaktiga, deras hjärtan fyllda av svek,
Deras själar som mörka grottor, där skuggor orenar.
För vänlighet skänkt dem som går vilse,
Är bara en pärla gjuten, innan svin till en kostnad.

Ändå, mitt i mörkret, en strimma av hopp,
Att även den vidrigaste kan hitta en ny räckvidd.
För kärlekens milda beröring, med tålamod och kraft,
Kan tränga igenom skuggorna och föra fram ljuset.

Men trampa med försiktighet, på denna väg så otydlig,
För resan är mödosam och farorna är nära.
För själens djup är mysterier osagda,
Och förlösningens famn kanske aldrig kommer att utvecklas.