Vaknar av att den röda, fyrkantiga väckarklockan piper. Sträcker mig över högen av gosedjur som ligger huller om buller bredvid mig. Stänger av klockan. Igår kväll radade jag upp gosedjuren snyggt på armen efter ett visst kösystem som jag utvecklat. Det är för att alla gosedjur ska få ligga närmast lika mycket. Ingen får känna sig utanför. Elefanten ska känna sig lika älskad som katten och ormen och nallen och kråkan. Det är viktigt.

På nattduksbordet bredvid klockan ligger min tamagotchi och väntar på uppmärksamhet. Jag plockar upp den och hoppas på att den ska ha utvecklats, men den ser likadan ut som igår. Wobblar runt inuti displayen omringad av rykande bajshögar som jag plockar upp med invanda tryckningar på de tre små knapparna. Sedan ger jag den mat och leker lite med den, innan jag kliver upp och klär på mig.

Svarta jazzbyxor, limegrön T-shirt och röd kofta. Snedluggen fastsatt med hårspännen i olika färger. Halsband med ett halvt bästishjärta dinglande mellan nyckelbenen. En kritisk blick i spegeln. Magen indragen och T-shirten sträckt över de putande bröstvårtorna som vägrar växa. Jag trycker otåligt på dem och det gör ont. Lika ont som Klaras ord dagen innan: ”Sofie kan vara kille för hon har inga bröst”.

Går ner i köket och äter frukost bestående av kalaspuffar med mjölk och limpskiva med messmör. Medan jag äter bläddrar jag i en FRIDA-tidning. Där står allt man behöver veta om hur man ska se ut och vad killar gillar och sådär. Allt som är inne och allt som är ute. Ju mer jag läser desto töntigare känner jag mig. Ändå kan jag inte sluta. Så när Klara ringer på dörren är jag som vanligt inte färdig. Hon får stå i hallen och vänta medan jag tar på mig min dunjacka och mina platåskor.

Vi tar stigen genom skogen, genar över fältet, korsar parken och passerar ICA-butiken på vägen mot den vita, gamla träbyggnaden som är vår skola. Pratar skit om klasskamrater under tiden. Skrattar åt saker de sagt och gjort och åt kläder de haft på sig. Det känns förtroligt, som om det är vi mot dem. Men jag vet att känslan är falsk, för när jag inte är med henne pratar hon likadant om mig. Under halsduken har bästishjärtat hamnat på sned så att det sticker mig i halsen.

Förmiddagen passerar relativt smärtfritt, och till lunch är det blodpudding. Jag älskar blodpudding. Med lingonsylt och keso. Hemma kan jag äta hur mycket som helst. Men på skolan ska man hata blodpudding. Det är bestämt. Man ska ta en eller två bitar för att man måste, men absolut inte mer än så. Sedan ska man skära dem i små, små bitar och sprida ut dem över tallriken så att det ser ut som att man har ätit. Sedan slänger man allt och går hungrig resten av dagen.

Så är det förresten med nästan all skolmat. De enda undantagen är pannkakor och potatisbullar. Då får man ta hur mycket man vill, av någon anledning. Annars är jag alltid hungrig på eftermiddagen, för det är inte coolt att äta. I alla fall om man är tjej. Killarna brukar tävla om vem som äter mest, men det är ju en annan sak.

På lunchrasten tränar vi på vår Spice Girls-dans. Jag är Victoria och Klara är Emma. Rebecka, som är Mel C, är sjuk så Jannike får vara henne tillfälligt. Hon kan alla steg för hon brukar titta på oss i smyg. Hon har ett konstigt porslinsöga som hon fick operera dit när hon var liten. Det liksom hänger och putar ut ur ansiktet. En gång tappade hon det på skolgården, och alla skrek för det såg så äckligt ut. Men hon är okej att ha som reserv hursomhelst.

Eftermiddagen passerar snabbare än jag hade väntat mig. Äntligen är det dags för roliga timmen som vi har väntat på hela veckan, för vi ska få äta godis och titta på film. Fucking Åmål. Klara har redan sett den på bio och berättat hela handlingen för mig, men den är ändå jättebra. Den blåser liksom upp en liten storm inuti mig. Väcker en liten rebell till liv. När jag kommer hem och mamma säger åt mig att städa rummet skriker jag ”Men ååh!” och smäller igen dörren så att väggarna skallrar. Det känns skönt.

Till middag blir det ugnsstekt kyckling med ris, sedan ostkrokar och cola framför Robinson. En grupp vuxna strandsatta på en ö där det enda sättet att överleva är att mobba och frysa ut varandra. Jag slukar det hela storögt, medan mamma och pappa tar med sig sina vinglas ut i köket och puttar igen glasdörren. Jag får en klump i magen när de gör det, för jag vet att de snart kommer börja bråka. Först kommer det bara höras prat och skratt, sedan kommer pratet bli alltmer hätskt och skratten alltmer sällsynta. Tills pratet övergår i skrik som jag inte vill höra.

Så jag skyndar mig i säng så fort Robinson har slutat. Kryper in i nattlinnet, lägger tamagotchin på nattduksbordet och sätter igång ett kassettband med Ronja Rövardotter. Låter Astrid Lindgrens trygga, lugna stämma överrösta ljuden från köket. Jag kan varenda mening utantill. Vet precis hur man tampas med vildvittror och grådvärgar. Vet det mycket bättre än hur man tampas med verkligheten.

Och innan jag somnar radar jag upp gosedjuren på armen enligt mitt kösystem. Den som låg längst ut igår får ligga närmast nu. För katten ska känna sig lika älskad som ormen och nallen och kråkan och elefanten. Det är viktigt.