Inatt drömde jag att jag befann mig i en gammal byggnad. Tapeten på väggarna var full av mögel och ur sprickorna i golvet krälade spindlar och maskar upp ur mörkret. Mellan de blinkande lysrören i taket droppade fukt och när en droppe landade på mig kände jag att det var varmt, på gränsen till kokande.
Jag befann mig i en lång korridor, den verkade oändlig åt båda hållen, och den var täckt av dörrar. Enkla, svarta dörrar sträckte sig så långt ögat kunde se. Men där fanns inga handtag. Jag började gå, med den där flytande känslan man upplever i drömmar, passerade jag dörrar och från andra sidan av dem hörde jag röster. Vissa skrek, andra grät och andra pladdrande; men en sak hade de alla gemensamt: De var fyllda av vansinne.
Till slut, just som det kändes att rösterna skulle driva även mig över förståndets kant och ner i djupaste galenskap (det var som om rösterna krälade in under huden och slet i muskler och senor) kom jag till en dörr med handtag. Fastän jag gått länge så såg jag inget slut på korridoren.
Så jag öppnade.
Rummet var litet, inte större än en skrubb. Omöblerat, en liten naken glödlampa hängde ner från taket som var så högt att det försvann i mörkret utanför ljuskällan.
I rummets mitt fanns ett litet svart hål, likt ett avloppsrör och rosten spred sig från det ut över det vita golvet likt en infektion.
Ur hålet steg en stank som ord inte kan beskriva. Den fick magen att vända sig ut och in och jag fick kämpa ner en våldsam impuls att kasta upp.
Mot väggen stod en man klädd i ingenting alls, mager och utmärglad stod han med ryggen mot mig, huvudet tryckt mot den motsatta väggen. Hans ryggrad och skulderblad stack ut likt en insekts pansar, håret var tunt och visade upp flera kala fläckar.
Och ur det lilla avloppshålet på golvet steg en röst, och när den talade tystnade de plågade skriken från de andra rummen.
Rösten var som en smekning, men inte en angenäm sådan. Inte som en smekning från din mor när du är litet barn eller från din älskade. Detta var en smekning kall likt graven och full av maskar.
Den sade: "Detta är de rastlösa dödas boning och jag bjuder dig välkommen."
Samtidigt som rösten talade vände sig den magra mannen vid väggen sig om. Mitt hjärta stannade vid åsynen av honom.
Ögonen var tomma och jag kunde se maskar kräla i hålorna där de suttit, han log och tänderna var svarta av levrat blod. Han (Jag) hade börjat äta på sina armar, stora och gamla köttsår. Jag tittade på mina egna armar och såg att de var fulla av färska bitmärken där blodet droppade rött.
I en mindre ström flöt det ned i avloppshålet och den kalla rösten smekte fram ett stön av välbehag.
Mannen (Jag) log fortfarande när han kom emot mig och jag skrek, skrek likt de andra bak Dödens dörrar