Nog minns jag allt dina fingrar
som rufsade mitt hår,
dina läppar mot min kind
Tro inte jag glömt de gånger du lyfte upp mig,
vaggade mig i din famn och sjöng i mitt öra,
bara för mig
Alla de gånger du satte plåster och
berättade för mig om alla de saker jag då
var okunnig om

Än minns jag hur du vattenkammade mitt hår
till det första klassfotot och tvingade
mig att stoppa skjortan innanför byxorna
Jag kommer ihåg sista gången jag satt i ditt knä
och du berättade Sanningen för mig,
den stora hemska Sanningen
och tårarna som föll från oss båda

Sen är minnena slut, inga nya gavs
och när du försvann lämnades barndomens
gröna ängar för de dystra hedarna

Ibland, hur sällsynta de än må vara,
dessa stunder av ro på vår jord,
tycks jag mig kunna skymta ditt leende i molnen
och jag tror du kan vara stolt
över den man jag blev, den man
du hjälpte forma innan din dans tog slut