Långa fyllda dagar, med leenden och skratt.
Det syns inte utanpå, förrän det blir natt.
På kvällen när jag är ensam, påminns jag om Det.
Låtsas så bra annars, att ingen faktiskt vet.
Paniken kommer hemma, eggas upp där inuti.
Vad ska jag göra, hur kommer natten nu att bli?
Finns inget sätt att hindra, värsta delen av mitt dygn.
Går ej reparera, ens med väldigt många stygn.
Ibland så kan det lindra, att göra något dumt,
men det är inte jag som väljer - kroppen ber mig stumt.
Hur ska jag göra annars? Tygla energin?
Lida när det tilltar? Inte röra ens en min?
Dessa onda krafter, går inte över fort,
men lite kan det lätta, att få det fysiskt onda gjort.
Gillar inte känslan, i det ögonblick det bränns,
men lugnet när det svider, i efterhand, det känns.

Det bultar i mitt huvud, det bränner på min arm.
När hela själen gråter, är detta mitt sätt att slå larm.
Varför stanna kvar, med denna klumpen i mitt bröst?
Har ingen framtid alls, jag hittar ingen tröst.
Hörde några ord: ger man upp, då är man svag.
Ser inte deras mening, de kan va någon annans lag.
Känner mig uppgiven, otrygg, matt och skör.
Det finns ingen någonstans, som jag vet att jag berör.
Är obetydlig i världen, bara en av allihop.
Jag vill hoppa, falla hårt, ni kan gräva en ny grop!
Enda hindret synligt, är om det tar tid.
Tänk om jag får lida, tills himlen ger mig frid?
Inte rädd för döden, men nog rädd för att dö.
..och hemskt vore att glömma, att lämna ett adjö.