Om ensamheten var en man

Ensamheten hade varit blek, en blek gestalt med smala armar. Han hade haft långt svart hår för att kunna dölja sina mörka ögon. Lång och senig hade ensamheten varit, han hade stuckit ut men varit osynlig. Alla säger att ensamheten är en sorglig och ful varelse, men jag håller inte med. I vissa ljus är han vacker. Vissa dagar omfamnar jag honom i vår säng, och dofterna från hans mörka hår smeker mina näsborrar. De där dagarna håller han mig lugn, hjälper mig att tänka. Vissa dagar hatar jag honom, vill att han ska försvinna och aldrig komma tillbaka, för Ensamheten är rastlös och envis, han ger sig aldrig och han får det att spritta i hela kroppen av ångest och tristress. Han vet inte ens själv hur han gör det, han vet bara att alla undviker att möta hans blick, rädda för vad de ska se, fångas av och uppleva. Ensamheten är också rädd. Han vägrar höra på mina hjärtslag, rädd för att det ska sluta slå och jag ska försvinna. Han är rädd att jag ska lämna hans rastlösa, ängsliga kropp till alla de som tycker han är vidrig. Han är rädd för att en riktig man ska finna mig och döda Ensamheten med ord och löften om trygghet. Men jag kommer aldrig lämna Ensamheten, jag älskar honom alldelles för mycket för det.