Måsten och borden,
kan det nån gång bli nog?
Jag tvingas under jorden,
men ändå, alla borden.
med gafflar och bestick.
Aldrig mer, precis som ett klick.
Tack nej tack, det räcker så.
Hur ska jag hantera? Hur ska det ens gå?
Att leverera.
En röra i mitt liv, mitt huvud, min kropp.
Det är rörigt och det blir fel!
Allt för ofta ropar jag, skriker jag, "stopp!"
Hur ska jag klara av min del?
Min bit av en värld som är denna,
här,
just nu.
Länge sedan jag använde penna.
När?
Kanske sju...
År sedan sist.
Efter dess har jag flytt, jag har mist.
Men, jag har insett min brist.
Så.
Ett frö.
Jag plockar upp pennan, ger mig hän.
Då.
Ville dö.
Aldrig nöjd, ville känna mig frän.
Men. Det är svårt och så.
Ett frö.
Den som vill gå,
lämna, dö.
Ger kanske upp, ger kanske mer.
Av sig själv. Eller ber,
om hjälp, på ett eller annat sätt.
Vänner får ha koll. Om dom vill.
Det är inte lätt.
Hur det ska gå till,
vad vändningen blir. Det.
Är knappast någon som vet.
Men det finns: Hopp.
För mig, är motivationen, att vinna ett lopp.
Detta, ska ta mig,
genom mörkret och ut.
För det lätta, med denna grej,
blir när det tar slut.
Då jag ser ljus.
Då jag hittar hem.
Till mig, till Mitt hus.
Någon kanske väntar, vem?
Nyfikenhet på vad framtiden har att ge,
ska bli mitt nya sätt att se.
Så denna penna, ska få stanna med mig.
För jag, ska bli en helt ny tjej.