Förlåt Gud att jag har tvivlat. Att jag inte riktigt har vågat tro att allt skulle ordna sig. Det trots att Du har visat mej så många tecken o gett mej så många bönesvar.

Men trots det så har jag inte vågat tro. Utan känt oro och rädsla över hur det skulle bli. Och när tron brister så känner man som skuld.

För nog borde jag veta att du Gud, alltid finns där och att Du hör min bön. Att Din kärlek och omtanke om mej är så stor. Mycket större än jag någonsin kan förstå.

För Du har ju funnits där som en skyddande hand och en lugnande famn. Du har givit mej styrkan o kraften att börja var dag som ny. Du har givit min värkande kropp vila var natt. Så att jag orkat med den dag som kom och dess bekymmer.

Tack min Gud för all din kärlek och omtanke. Och förlåt mej Gud för att jag inte våga tro...

Barbro 21 september 2015.