Parkbänken är en symbol för en kravlös närvaro, en plats i det fria där alla tankar och känslor får flöda fritt. Någonstans där man stannar upp och hittar tillbaka till sina inre rum, luften är hög, man kan andas fritt och vara precis som man är. En plats eller ett tillstånd att återvända till. Här kan man rensa tankarna och reflektera över livet, vad man vill och längtar efter. För att må bra måste jag vara grundad och förankrad, som ett träd med djupa rötter, regelbundet komma tillbaka dit där jag är äkta och oförställd. Jag behöver en parkbänk där jag hittar lugnet inombords och blir allt lite tydligare. Tankar och känslor klarnar.

Närvaro
Att vara närvarande innebär att se och lägga märke till det som sker just nu, att inte ständigt vara på väg. Det är att vägra att gå genom livet i en mental dimma. Närvaro är att kunna slå sig till ro en stund, nöjd med att bara vara, ett otvunget tillstånd när man inte måste göra något särskilt. Det är här bilden av parkbänken kommer in. Att stanna upp, landa och andas fritt.

Närvaro är förmågan att få tillgång till sitt mest autentiska jag, den jag verkligen är och vill vara. När jag är förankrad i mig själv har jag en inre trygghet och kan vara här och nu istället för att försvinna bort i tanken. I denna närvaro är alla mina inneboende resurser tillgängliga, jag behöver inte vara rädd.

När jag är närvarande för mig själv kan jag lyssna inåt och få kontakt med min själ. Jag tror att det kan vara samma sak som att få kontakt med sin längtan. När jag började lyssna inåt märkte jag efter en tid att det fick mig att må bra, det inre och det yttre livet var nu mera i balans än tidigare. För mig blev det ett nytt sätt att leva.

Längtan
Det pratas och skrivs mycket om att följa sin längtan men det är ofta ytligt och fullt av förenklingar. Vad är längtan i en djupare bemärkelse? Man kan se längtan som en inre kallelse eller maning, något som pockar på uppmärksamhet, som vill ta form och födas. Kanske att bli det vi ännu inte är men kan bli. En längtan som utmanar status quo är ett frö till något större och rikare, något som först kanske skrämmer oss. Den kan börja stilla, en diffus känsla som långsamt växer i kraft. Längtan kan utforskas men inte forceras, att finna sin innersta längtan tar tid och måste få ta tid.

Jag hade först en svag aning att det jag längtade efter fanns där någonstans under många skikt av måsten och borden. Det gjorde gott för mig att resa bort från min invanda tillvaro. Där på Varangerhalvön fick jag tillgång till mitt inre när själen äntligen fick komma till ro. Det var en kravlös tillvaro under ett par veckor, som att sitta länge, länge på en parkbänk. Jag behövde en paus, och i denna paus fick själen näring. Långsamt gick det upp för mig vad jag längtade efter, jag ville leva helhjärtat, känna mig levande. Det var här det började, min längtan hade fått en inriktning.

Under ytan, djupt inom dig och mig finns en genuin längtan. Det är inte alltid så självklart åt vilket håll den riktar sig, det tar tid att lyssna in sin längtan. Vi kan väcka liv i vår längtan, ge den näring och uppmärksamhet, låta den växa sig stark.

För att få kontakt med min längtan behöver jag komma ner i varv och bli mera närvarande här och nu. Nuet är som en öppen himmel, här finns livet och verkligheten. Vi kan tänka dåtid eller framtid, men vi kan aldrig leva i någondera. I nuet finns den enda verkligheten, där är jag levande, där är jag på riktigt. När jag är närvarande får jag kontakt med min inre värld, mina känslor och min längtan. Ur denna närvaro växer en kärleksfull relation fram. Där finns styrkan att ifrågasätta det invanda så att jag kan välja mod istället för bekvämlighet. Det hände något när jag tänkte så här: Det här är mitt liv och min resa, jag vill inte slösa mer tid på att leva någon annans liv.

Längtan lockar oss att upptäcka något mer … den viskar till oss att det finns ett större liv, att vi kan växa och utvecklas.

Drömmar
Drömmar och längtan hör ihop, de kan vara kraftfulla och sätta oss i rörelse så att vi får modet att ta oss igenom det som hindrar. Drömmarna är en del vår längtan, det vi vill och hoppas men ibland har svårt att tro på. En hemlig längtan som vi kanske skäms för och inte vill tala om för någon annan. Så här skriver författaren och terapeuten Tommy Hellsten.

”Drömmarna och visionerna utgör en del av mitt ofödda jag som vilar latent i min skugga, men eftersom de omges av skam bagatelliserar jag dem. Vi förhåller oss inte till dem med allvar, kärlek och intresse, utan avfärdar dem som orealistiska, vilket får oss att känna oss förnuftiga.”

Vi behöver vår längtan det är en drivkraft som hjälper oss att våga. Nu känner jag att min längtan lockar mig till ett större, modigare och sannare liv.

Hinder på vägen
De flesta människor tvivlar på sin egen förmåga utan att riktigt kunna precisera varför. Det finns många mentala hinder som vi sällan ser. Vi präglas under vår uppväxt men även av andra erfarenheter under livet. Min erfarenhet är att de flesta hinder är mentala eller psykologiska. Det som vi tror är andra människors förväntningar är ett bra exempel.

Vi lever med många antaganden, det vi tror att vi vet och det vi inbillar oss. Ibland behöver vi stanna upp och ställa frågor, är det här en sanning eller ett antagande? Ett av de mest destruktiva antagande vi kan göra (ofta omedvetet) är att vi är offer för omständigheter, då blir vi maktlösa och tror inte att en förändring är möjlig.

Vi skapar själva många av våra omständigheter, genom tankar, ord och handlingar. Oftast tänker vi inte på det men vi skapar vår värld tanke för tanke och handling för handling. Många hinder finns i vår tankevärld och skulle må bra av att ifrågasättas. Vi vet egentligen väldigt lite om vår potential och var gränsen går för vad vi skulle kunna göra.

Rädslan är det största hindret för att följa vår längtan och leva vår fulla potential. Den är en del av livet och vi kan lära oss att leva med känslan men också lägga märke till hur den fungerar och ifrågasätta dess budskap. "Vad är det jag är rädd för egentligen? Vad skulle det vara värt att lyckas?" Jag har kommit fram till att det nästan alltid handlar om att gå utanför min bekvämlighetszon, göra något som känns besvärligt. Att gå ut och möta sin rädsla kan vara som att gå ut i det fria när det är ett riktigt oväder med regn och rusk. När man väl kommer ut vaknar man till och efter en stund känner man sig riktigt levande.

När vi längtar efter förändring finns det två naturer att välja mellan. Dels en som identifierar sig utifrån det som varit tidigare, vad som är möjligt idag avgörs av vad som varit möjligt i det förflutna. Den andra naturen är friare och låter sig inte definieras utifrån något annat än sin längtan att utforska och upptäcka möjligheter. Inom idrottsvärlden har det funnits rekord som ansetts omöjliga att slå och det har varit så under många år. När sedan någon ändå har lyckats att slå detta rekord har det inte dröjt länge förrän andra följt efter. Du kommer aldrig att veta hur mycket du kan förrän du börjar utmana dina egna mentala gränser.

Att hitta sin egen parkbänk
I mitt liv finns det flera olika parkbänkar, platser där det är lite lättare att komma till ro och stanna upp en stund. Det kan vara ute i naturen eller på ett café. Ibland är det välgörande att resa bort ett par dagar, komma bort från sin vanliga miljö där det alltid finns något som behöver göras. Allt som hjälper oss att hitta närvaron och kravlösheten är bra, vi märker snart vad som fungerar. Har du hittat din parkbänk?

Det är inte alltid så lätt att stanna upp, jag har haft svårt för det under större delen av mitt liv. Anledningen kan naturligtvis ha många orsaker men jag tänker att det är klokt att vara öppen för att det kan vara något som vill komma upp till ytan. Jag har rest tillbaka i tiden och kommit tillbaka med minnen och känslor som jag sedan har brottats med. Min erfarenhet är att jag mår mycket bättre nu sedan jag slutade att förneka och gjorde upp med det som låg och skavde i själen. Längtan är en drivkraft, en del av livet, en del av resan. Nu vet jag att livet kan förändras men också jag är inte färdig, jag fortsätter min resa.