När Evert Taube har krupit under fällen, då vänjer fällen sig vid Evert Taube, och natten sjunger tysta visor, om sjömän och sjömansbrudar på havet blå.

Hans röst är mjuk som kvällsvinden, och hans sånger bär oss långt bort, till palmkantade öar och salta kustremsor, där solen alltid lyser och vågorna brusar fort.

Men när morgonen gryr och Evert vaknar, så känner han sig fri som en fågel i flykt, och hans sånger fortsätter att sjunga, om livets alla äventyr och dess skiftande rykt.

Så när Evert Taube har krupit under fällen, då vänjer fällen sig vid Evert Taube, och hans röst och sånger lever kvar, för alltid i våra hjärtan och vår själars tro.