Vad är längtan efter en kärlek, när man aldrig känt den?
Är denna sympatiska kärlek, den starkaste?
Ifall jag drömmer om någonting som bara finns i min fantasi,
varför skulle jag då vilja ge mig ut för att hitta den?

Känslan är som lava, varmt och strålande.
Förenas jag med den, kanske jag blir lycklig.
Som i en del av en gemenskap, fast helt och hållet naturlig.
Men när jag för mig förstått att mina två fötter är vad som håller mig till jorden,
är det så ologiskt att inte överhuvudtaget vilja bli en del av den?

Jag kanske har en tendens att vilja bli bränd.
Har varit ett steg ifrån A-brunnen under så lång tid,
eller har jag blivit en del av den?
Eller den en del av mig?

Observatören som aldrig lägger märke till något.
Varje människas självklara synd.
Osyndhetens syndighet.