En doft av frächt och unket.
Ett ljud i dur och moll.
En sommardag försjunket,
som dras med kylans håll.

De bär som sälta smakar,
med färg av rosenrött.
En gren som inte knakar,
trot det blivit stött.

Min blick den bör fördömas,
och vässa jag ge vika.
För är ej visdom äkta,
kan en dröm aldrig spika.