Det växer inga höjder, inför mina djup. 

Slät står skogskanten, väna vilar stigar dit jag går. 

År har lagt sitt hur sol silar genom tid. 

Det var längesedan jag dansade fram, mina ungben bar

inga tyngder då och foten var lättklackad mot 

Underlagen.

Nu läser jag mossfärger i vilopauserna, låter dagen

rinna genom fingrarna, 

Mina år förmår inte mer än så. 

Dock är jag lättad genom årstider, tankarna mer sväriska

, 

Jag vågar klä av mig naken, kvällar då mod bärs

av hågkomster och blossande kinder. 

Jag bär min ungdom väl, 

Levd och rusad. 

Aftonklädd.