jag tänkte, att han talade som en fågelsång,
de där tonerna och hur han tippade sitt huvud åt höger.

Samtidigt höll dagen sin dimma och jag hade så
svårt att fokusera på vad han sa.

ute föll snön som storflak, täckte hela taket och
marken,

undertill var det väna ljusets härd.

Där jag väntade min vila väntade mörkret i hans fotspår.
Jag tro att det var just där vintern gav upp, strödde sina sådd som växte upp till äppelträd.

ord häller frön inuti själen.
somliga vill jag aldrig ska gro.