det har hänt, tänkte hon, att de funnits

fler jordar, många himlar de dagar

då fotsteg dansat, då munnar sjungt och

stjärnögon tindrat,

det har hänt då att knäböjar bugat inför

levnad och att händer burit böner

Som talats ur hjärtan .

De dagarna har mumlats hymner till modern

av allt.

Där jag håller handflatorna mot marken

har jag förnimt dem,

det var som en sorg mot livmodern i min kropp

Som ett eko av ett skrik.

De dagarna har jag hovrat rymd, druckit

andetag efter andetag.

De dagarna har norrsken dansat och

isarna om vinter har haft sin sång högt.

jag brukar sjunga dem då, till helande

för hennes hjärta och mitt 

och de orden som tafatt mötte vinter och år.

vi är aldrig mer än vad sorg och kärlek, förmår.