Hur kan man vara så ensam i ett land med miljoner människor. Inte en fråga i sig utan mer ett konkret påstående. Dag ut och dag in endast väggarna att tala med. Om jag nu inte vågar mig ut ner till affären och tjuvlyssnar på andras konversationer om vad de ska äta till middag idag, vad de ska handla till helgen, middagar de ska ha med vänner, tjutande barn som gråter för att de inte får godis förrän på lördag. Jag välkomnar varje ord, varje mening, alla ord, stämmor till och med barnets illvrål och efterföljande gråt. För en liten stund känner jag mig delaktig. Jag har kommit att bli en slags stalker som suger upp smulorna från övriga kunder i varubutiken. Sådana som handlar kundvagnar till bredden fyllda, eller bär på dignande varukorgar som de knappt orkar bära och de undrar varför de inte tog en kundvagn, som vanligt. Inte som min varukorg som är lätt med få varor och innehållet är skralt, nästintill buddhistiskt. Nej, nu kanske jag överdriver lite men ändå. En vara av varje. En liten ostbit. En liter mjölk. En liter filmjölk. Två bananer. Ett mindre smörpaket. En kaviartub. Ett paket knäckebröd. En flaska Ramlösa. En 95-procentig mörk chokladkaka. Det har jag i alla fall råd att unna mig. Jag måste vara återhållsam med de få slantarna i min plånbok. Kontanter. Jag tar alltid ut kontanter. Utifall att krisen, kriget, eller kronofogden kommer. Som om man skulle kunna betala sig fri om man nu råkat eller lyckats hamna hos kronfogden. Jag vet att det är lätt, tro mig. Jag har nästan varit där. Aktar mig nu. Svävande i utkanterna av mig själv i ensamhetens svala töcken stirrar jag upp mot höghusen där alla bor, där alla rör sig, där samvaro finns. Utan mig.