Jag kan inte, vill inte, förmår inte inse att du är borta! Det isar till i min mage igen och om igen. Jag vill inte. Jag. Vill. Inte. Nej, jag villkan verkligen inte tro det. Att du är borta. Nu. Allt är blekare sedan du lämnade. Våren var regnigare fastän solen sken. Gräset växte inte vill jag minnas fast gräsklipparna åt sig mätta. Sedan försommaren tog vid exploderade naturen och allt har blommat nästan samtidigt. Utom jag. Jag går klädd i mina svarta kläder. Är en skugga på besök. Snart kommer också jag att flyga. Flyga som du gör ikapp med fiskmåsarna. Skrikande skränande skrattande fylla den ljusblå himlen med mer än bara moln, också med liv. Vi är bara på varsin sida. Inte mer än det. Inte. Mer. Än. Det.