Det var någonting i hans röst

Som sådde Åbrodd i dikeskanten bara för doftens skull

Och när hon fyllde blandningen på glasflaskor

kände hon närvaron i oljan på sina händer

I sättet som han talade gjorde han vinter till vår

samtidigt passerade dagarna

och hon lät dem gå en efter en

Så som han gick darrade löven

av fruktan liksom hon när ensamheten

drog förbi och mörkret skymde det svarta

Och hon lät flaskan förbli vaxad och våren vissna till höst

Att dagar går är också en tröst.