Snälla
låt messen levereras
hoppas att någon svarar
vi räknar pengar som mellan konton förflyttas
samtidigt som jag tänker på hur de i ett annat liv
hade kunnat nyttjas
Blivit berättelser som förevigats i något arkiv
som typ foton via en kamera på ett stativ
Vi hade iallafall haft ett liv med lite fler alternativ
Där kärleken och glädjen inte kontinuerligt blivit avbruten
av ett mörker som får en att bli destruktiv
där glädjen är mer definitiv
Där det inte finns en konstant börda som begränsar våra liv
Så mycket mer vi hade kunnat göra
om man inte hade varit så jävla depressiv

Trots allt därför det är är så svårt
att finna styrka och hopp i denna strid
Ingen väljer att vara passiv istället för kreativ
eller att vara konstant depressiv
då är man hellre sedativ eller varför inte dissociativ
Ingen vill leva med idéer fast en oförmåga att ta initiativ
Letar efter en lösning lika hopplöst som jag
ibland letar efter min mobil
inser att jag letar med mobilens egna ficklampa
vilken ironi
Det är ju trots allt inte lösningen jag behöver finna
utan modet
uthålligheten
Rädslan om att be om hjälp våga övervinna

Folk klagar på att man blir dubbelbeskattad
medan så mycket av våra pengar beslagtas
med samtycke skulle man kunna säga
så himla knas
Fast egentligen
hur långt går man inte för att få må lite bra?

Tre timmar går
äntligen via mess någon svarar
”Kan ses om en timme”
Lättnaden i rummet
den går nästan att ta på
Striden är över
återigen vi vinner
som en eld vi alltid lyckas släcka i tid när det brinner

En kärlekshistoria som våran
som bestått av universums alla färger och nyanser
hade kanske aldrig existerat
utan denna obalans
Då alla färger stundtals måste råka blandas ihop
från många färger till ett
ett blir till noll
nu är det svart

Det känns inte som att chanserna flödar
vi finner oss i mörkret
tills vi får tag på nya substanser
fast även efter det
Jag tror och hoppas att vi en dag kommer att bli fria
även om jag är rädd för att en av oss skulle halka efter
kanske till och med utan att lyckas resa sig upp
därför jag så gärna vill följa samma led
parallellt hand i hand
så att chansen till en framtid ihop blir större
chansen till ett normalt liv som alla andra
en framtid där vi inte längre kommer lida
inte på det här sättet iallafall
en normal vardag med en unge eller två
Ah
den tanken gör mig blödig varje gång
att hålla tillbaka tårar går knappt att motstå
men just den aspekten är bortom min kontroll
det är och kommer länge vara så
en ständig rädsla jag inte kan göra något åt
för det är omöjligt att andra styra
så istället försöker jag styra mina tankar till sinnesrobönen
jag är inte troende i den vanliga bemärkelsen
men vad spelar det för roll när något talar sanning?