Det spökar i mig efter allt som varit,
när du går i samma korridorer.
Må hända du har redan till Germanien farit,
när bladen har blivit sorgens metaforer

När du går i samma korridorer,
känner du min i fjärran gränsande närhet?
När bladen har blivit sorgens metaforer,
spökar det i dig av åldrad tvåsamhet?

Känner du min i fjärran gränsande närhet,
då du redan glömt vem jag var
Spökar det i dig av åldrad tvåsamhet,
när längtan är allt som finns kvar

Då du redan glömt vem jag var,
kanske du kan hitta ett minne när det skymmer
När längtan är allt som finns kvar,
hoppas jag att hjärtat inte bara sorgen rymmer