Minns inte allt.
Men Johan och Erika
flödar genom min barndom.
Han såg den klara strömmen
och hon den gröna kullen.
Han som fick tinnitus
av det ständiga oljudet
från järnsmideshammaren.
Hon som gjordes solnedgångsblind
genom kolköksmalen
i en oändlig natt.
Han med hängda lungor,
förminskade av allt damm,
och ådror tunga av bly.
Han som såg den klara bäcken
och hon den gröna kullen.

Han gjorde ärr på dem,
som han gjorde ärr på sig själv.
Han tog mig hit.
Här stod vattnet still
i långa raka uppradade spår,
med endast ett litet hål
att falla igenom.
Här var det kullar
och höga slaggbankar
och tornfalkarna grät
för åsynen av hemska varelser
i det tunna gräset.
Här föddes jag
när lärkan snirklade
över den sista grenen
och abborreviken vimlade av monster,
föreställda, men aldrig siktade.

När smala spårvagnar klingade
och gungade sig fram på linjer
av stål genom kullerstensgator.
När bilar var sällsynta,
och tågen blåste ånga från lång låga,
bland långsamt skingrade moln.
Nu kommer jag inte att växa mer.
Som en hästhov i en lerskreva
klamrar sig fast vid en konkret ensamhet,
vattnad av rost och dammande droppande
från industrins takfot.
Jag vill inte mer till
röd tegelsten, svart skorsten,
smutstjock, platt-hög,
slaggvriden horisontlinje.

Jag kan inte längre måla mina drömmar
på en fönsterruta av ångor.
Men vart kan jag gå?
Johan och Erika går fortfarande omkring.
Vem ska hjälpa de dumma
att förstå vattnets språk
som forsar över stenar?
Vem ska undervisa blinda
att förstå punktskriften
av regn på fjällsjöar?
Vem ska hjälpa döva
att diskant sjunga
med dalens bris
såsom träden sjunger?
Vem kan ingjuta
i den tama och fångna fågeln
instinkten att överleva
i det vilda utanför?
Berätta för mig
om du vet.