Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Dikt Om modet att faktiskt stanna kvar.


När modet lämnar

Vet inte riktigt när det hände
det var nog för väldigt lände sen
när vet man om livet vände
och det som kom blev sen?

Kände andetagen tynga
som mest i skydd av dig
benen blev så svaga
när modet lämnat mig

Lustigt att med självinsikt
förlora nåbarhet
just då kunde jag gömma mig
djupare än det

Så helt stilla befann jag mig på färd
livsbejakar, rämnar
jag blir fri från dig
när modet lämnar





Fri vers av Yrre VIP
Läst 627 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-10-09 13:10



Bookmark and Share

  lodjuret/seglare VIP
Ofta nog känns det som att jag måste först förlora något för att vinna något annat. Särskilt om upplevelsen är ny, färsk för mig. Att det jag forlorar är en sorts oskuld som inte går att upprepa, inte går att uppleva 'en andra gång' hur mycket man än försöker som återskapa. Därför är också det första mötet med en annan människa, ett ögonblicka att söka ta vara på. Liksom en text jag läser för första gången. Det känns i och för sig mera att läsa den en andra gång, jag ser och känner mer än jag kände första gången. Men ändå, första gångens möjliga njutning och känsla av att gå på okänd mark, kan inte kopieras. Den är unik. Enda sättet att få uppleva 'första gången' är att söka nya unika upplevelser, göra för mig nya bekantskaper med människor och företeelser. Som med texten jag just läst av dig.
2010-09-09
  > Nästa text
< Föregående

Yrre
Yrre VIP