Jag är sjukt less på att vara tvångsanställd vid en enmansteater med manus "låtsas vara glad".
Ett 24/7 jobb utan lön, förutom ett hål som blir större, allting inombords.

Ingen förstår mig, ingen försöker och ingen kan.

Jag känner mig som samhällets avföring, en ohyra som måste rensas bort innan han förstör grunden för alla leende ansikten runt omkring.

Kan inte se med all smuts i mina ögon,
inte höra med all skit som täpper till mina öron.

Ingen älskar mig, platonik är skit.
Ingen bryr sig om mig i rädsla för risken att själva falla ner i den kalla avgrund som kallas "mitt liv".

Allting är bara en föreställning, en fasad som skyddar omgivningen från den djävulskap som allt egentligen är.

Är allt detta deprimerande?
Välkommen till en ohyras liv!