Många människor tycker att jag är en annorlunda figur.
Kanske inte konstigt, när man är instängd i en bur.
En bur byggd av kött, ben och märg, som av vissa kallas kropp.
Tiden har gått så länge nu, men nu har jag givit upp.

Jag försöker förklara, men det är ingen som förstår.
Så jag lutar mig tillbaka och slickar mina sår.
Jag vet det finns folk som pratar med mig, men dom pratar på fel sätt.
Dom säger att dom förstår trotts allt, men jag vet att det inte är rätt.

Dom tror jag kommer leva länge, men jag kan inte hålla med.
Jag är redan trött på mitt korta liv, det är ingenting konstigt med det.
För inga vänner, inget liv och jag har nästan inget hopp.
Jag känner att det är tid nu för min själ att lämna min kropp.

Jag har bestämt mig för vad jag skall ta mig till.
Jag trycker det hårda, kalla stålet mot min hud.
Jag hoppas att jag en gång för alla, kommer till ett slut.
För då vet jag att mitt rätta jag kommer ut.