I det brandgula köket någonstans i Paris leker dammråttor tafatt i solstrimmor som försöker nå fram till bänkhörnet. Där står en rostig kastrull fylld med stenar, övertäckta av damm. Av någon anledning har han aldrig lagt märket till den förut.
- Hur mår du, undrar han och tar en i sin hand. Under allt damm är den slät och mest bara grå.
- Tänder du lampan, säger hon utan att se sig om där hon sitter vid den utdragbara skärbrädan vid fönstret. Han sträcker på sig och skruvar i lampsockeln, solen och dammråttorna kilar iväg.
- Jag har med mig bröd och kaffe, säger han och bär fram en stol till köksbrädan. Traven med dagstidningar tippar och han försöker finna en ny plats åt dem. Hon reagerar inte. Det är möjligt att hon undrar varför inte hennes skorpor och kaffe duger. De dricker och äter under tystnad men så ser hon upp på honom. Han håller fortfarande stenen i handen. Hon ser på den.
- Hur många gånger har man inte gått i vågsvallet och plockat minnen, säger hon, ett leende försöker leta sig fram och något händer med blicken. Hon vrider på huvudet och kisar in mot rummet. Han skrattar till, hon skrattar, han tar en slurk kaffe och hämtar kastrullen. Han börjar lägga ut stenarna över skärbrädan och fönstersmygen.
- Var har du plockat de här? Hon blickar ut genom fönstret.
- Vid…vid…
- Jag minns inte, säger hon till slut.
- Du förstår, jag är inte längre…, han lägger sin hand på hennes.
- Jag vet, det gör inget mormor. Hon sträcker ut sin hand, den darrar och han ger henne en av de rundaste.
- Nu ska du få se, säger hon, spottar i handen och blöter stenen, den gråa ytan får rödglänsande fläckar. Hon ser på den länge, smeker den sakta.
- Man plockar de glittrande, de röda, de spräckliga, framför allt de spräckliga, säger hon och fixerar honom med blicken.
- Men när man kommer hem är de gråa. Allihop. Förstår du? Hon blickar ut genom fönstret, kaffet är kallt och han måste egentligen gå, men tar en klunk till.
- Jag vill att du tar dem tillbaks till havet, säger hon tillslut.
- Det är inte mer än rätt. När han är på väg, med kastrullen i handen, ber hon honom att släcka, ute är det ännu bara eftermiddag men den smala gränden gör det till skymning här inne.