Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Dalí Dalí och en man. "Jag vet att bitarna passar; jag var den att se dem falla isär."


Otium








Och som om hon sade:

”Blommorna led av mjöldagg. Vad skulle du göra? Du kunde inte rädda dem. Du hade inte tid.”

*

Jag har fyra knutar i halsen. Jag har tio ryggkotor och elva knogar. Fyra knäskålar. Och så revbenen, ja. De är sjutton. Detta vet jag inte.
Brödrosten står i köket på en bänk. Den är blå. Tjugo brödsmulor finns det i den. Armarna är två och händerna sitter på dem, de är överflödiga. Fötterna saknas. Duschens munstycke har trettioen hål för vattenstrålar. Detta vet jag inte.
Från taket hänger väggar och är parallellt med ett golv. Här och var finns stålföremål eller stålfärgade föremål. Väggarna är kalla. I rummen finns även vaser och krukor, mina vaser och krukor. I dem står många blommor. Ett efter ett lyfter jag bort deras blad. Gör dem alldeles nakna och stela.
Det finns även föremål som brusar. De kan vara: kylskåpet, radion, telefonen, kroppen, åskan. Det är fragmentariskt men det är varaktigt. Skjortan har femton röda linjer. De lyser. Detta vet jag inte.
Och så finns även den återkommande värken i mina mungipor. Det finns glipan mellan alla dessa träd i denna täta skog. Ansiktet där denna glipa åter verkar förekomma. Ansiktet har ett öga. Detta vet jag inte.

*

Minne:

Hur jag rörde hennes klockor. Hur mina skarpa fingrar rusade över huden, kroppen, konstruktionen. Hon som tickade fortare, jag som pressade mig hårare emot. Inga andetag. Inget brus. Ingen storm. Vida flätor av det jag önskade var våra ögon. Hennes benkonstruktioner: svala höftben, mjuka nyckelben, lena kindben. De sköra revbenen, som stål. Hur mina läppar gled över dem, hur min tunga kunde känna tickandet, hur det steg i gommen, gled ner i min hals; tungan som blev varmare och varmare, hennes kropp som blev kallare, kallare, kallare. Som utefter platta väggar grep jag efter henne. Is. Såg mig själv plocka av bladen ur blommorna, plocka färger ur kroppen. Om det hade funnits ett val, om jag hade haft alternativ, hade inget av dem varit det korrekta. Jag är en kuggfråga, jag-

*

Jag duschar i två timmar. Det händer att jag ljuger om nutida elektronik jag inte har och aldrig haft och inte kommer att införskaffa. Detta händer ofta i början av veckan, då jag kan säga mig ha både telefon och radio och kylskåp. Vissa av de sakerna har jag kanske men ingen av dem är fullständiga. Det händer att den raka linje som är min blick delas och förvirrar sig bland de kliniska rutorna i min duschkur. I duschen ljuger jag aldrig.
Det jag gör: bryter is efter is i väntan. Det är inatt jag vill ge henne ett namn men inget jag funnit passar.
Hon är placerad vid ett skrivbord. Med glasögonen uppskjutna- nej, inga glasögon. Renaste ansikte, rakt. Hon är försjunken och ljus. Ja, precis så.
Hon arbetar. Hon bär lila klänningar och runda smycken. Håret tovigt, mjuka axlar. Ljuset in genom dörren från vänster, man kan endast skönja hennes ansikte. Djupa läppar, djup röst. Långa fingrar. Håller i någonting. Studerar det. Man kan inte se det men man tror sig veta att blicken är skarp.
Revben. De är revben, det som hon håller i. Ett i varje hand. Hon undrar dem någonting. Hennes kropp är vriden i olika riktningar. Förefaller att söka ett fokus, brytningspunkter.
”Räcker de?” frågar hon. ”Räcker dessa till att hålla ihop den rörande, likväl som berörande kroppen? Tjugofyra pinnar finns det i den normala mänskliga byggnaden, pinnar med uppgiften att skydda organen. En bur för organ. Räcker de som bur för så mycket hjärta?”
Ack, en sådan sarkasm. Runt hennes högra handled ett armbandsur. Tickar medan tungan trasslar sig. I bakgrunden klockor på väggarna, fler än man vill ägna sin tid åt att räkna. Går gör de, fort.
De trettionen hål som finns i duschens munstycke sprutar utan förvarning trettioen kalla strålar över min kropp. Det är inatt jag ska ge henne ett namn.

*

Och som om hon sade:

”Som jag har studerat hjärnan, om och om. Där i vimlar inte proportionerliga händelser; i hjärnan vimlar de färger och former människan kan använda för att mäta toppen, likväl som botten av sina samlade intryck. En människas minne säger inte sanningen om en så kallad verklig händelse; minnet säger endast sanningen om strukturen av just den själva människan.”

*

Bredvid brödrosten på diskbänken står kaffebryggaren. Mycket tycker jag om min kaffebryggare. Brygger gör den nu och jag står som ett streck i rummet medan jag tittar på hur den brygger. Ljudet överbygger bruset från allt det jag inte har. Bruset från avsaknaden, möjligen. Hämtar en mugg ur andra skåpet från vänster. Ömma fingertoppar där för lite nagel sitter och svedda ögonbryn. Tänder en cigarett. Rök möter platta väggar. Jag känner mig som en naken kropp. Röda trådar utefter lemmarna och i ögat. Blottad barbröstad brodd. Tar på mig en extra tröja. Ute stormar det. Jag ägnar fyra minuters tid åt att titta på stormen.
Golvet är tunt som ögonlock och skinn. Över det kryper spindlar och bolster. De har inga ben. Bruset brusar. Öronen faller. Jag dricker kaffe. Stormen stormar. Kaffet tar slut. Cigaretten tar slut. Jag är ett streck i rummet, rör mig inte, förblir, är kvar. Fönstren är smutsiga. Kletig transparent skit avtecknar sig mot stormen bakom. Jag lägger mig i soffan. Virar in mig i bruset. Dricker sömn.
Det enda som har en sådan styrka i sin inverkan på min kropp att den har förmågan att väcka mig ur sömn är klådan och det gör den nu. Den sitter i alla lemmar, händer, fötter och i alla veck. Jag drar av mig den extra tröjan. Jag måste ha en cigarett. Kaffe. Ute är det tyst.
Jag dricker vatten från kranen. Staffliet står och dominerar rummet med sina breda vingar. Jag ställer mig framför det, känner hur apelkastad jag är. Så vitt och lent och helt kan ingenting annat vara, och det är detta jag nu ska spy ut mina så kallade inre cirklar över. Förkasta. De benlösa spindlarna och bolstren hörs mot golvet; jag lyssnar till ljudet som uppstår när någon av dem faller med sin kropp mot väggen. Jag tänker. Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin skulle ha skådat en enda komplett varelse. Kroppsdelar och ögon saknar de. Jag sätter på mig tröjan igen.
Jag vet vad jag vet, jag är fullt medveten om att det är just detta jag vet och det är min figur. Om jag verkligen är denna figur jag utger mig för att vara är jag inte helt säker på men jag har aldrig kunnat skilja massan ifrån massan; ingenting kan under några som helst omständigheter rymmas mellan det som inte går att ta isär. Slutsatsen kan inte bli av någonting annat än att det är jag som är figuren. Jag vet att jag måste. Och jag är fullt medveten om att jag vet att jag måste. Jag vet ingenting.
Mina fingrar är så skarpa. Jag fruktar att det som är kvar av mina naglar ska falla av om jag fixerar mig själv för oblitt åt denna uppgift. Jag har alltid ansett att förmågan att kunna måla trots fallna kroppsdelar är mycket prövosam.
Därmed; jag försöker måla hennes nacke, målar endast väggarna kring mig. Jag försöker måla klänningen, målar endast de saknade gardinerna i mina fönster. Jag försöker måla klockorna, rummet; hennes rum av fjädrar, lyckas endast måla mitt eget, av stål och fallna kroppsdelar. Mina händer är så stela, som om blodet inte vågar sig ner i dem. Jag försöker måla revbenen men allt jag kan se för mig är blommorna i mina vaser och krukor. Förstelnade, förtorkade. En spindelkropp faller ljudlöst från taket. Jag ser blod.
I fönstret ser jag solen. Den har gått in genom rutan och lagt sig tvärs igenom rummet. I en smal linje bränner den trägolvets bara yta. Jag sätter mig där. Känner att sol är så mycket. Blod för kroppen, sol för rummet. Jag sitter där de korsas. Känna blandningen fixera mina ögonlock och handflator. Jag böjer mig fram för att känna henne-
Alldeles helt står hon där i mina rum. Bakom hennes står mörkret med händerna om hennes axlar. Hon är framträdande. Hon är alltets kontrast. Står som på tå i sina ögon, träd brinner ned i dem. Klockorna ovan går så fort, ont, ont för varje slag av tid och det känns i mitt stela huvud, trumslag mot mina revben.
Den återkommande värken i mina mungipor. Gliporna mellan alla dessa träd i denna täta skog. Röda trådar utefter lemmarna och i ögat. Jag är fullt medveten, jag har full kontroll, jag har bara inte sökt kompassen tillräckligt noga, inte utforskat dess fullständiga bredd-
Hon kommer mig närmare. Runda är hennes bröst och blickar, runda är det jag tänker dem. Hennes kropp och språk slår så hårt i mitt ansikte. Det gör ont för varje slag.
”Jag har fyra knutar i halsen” säger jag. ”Tio ryggkotor och elva knogar. Fyra kn-knäskålar. Jag har fyra knäskålar.”
”Se på skjortan” säger hon. ”Aldrig att du hinner i tid.”
”Re-revbenen. Rev-benen, revbenen. De är-”
”Hör du hur det tickar? Vet att du hör.”
”-sjutton. Detta vet jag inte.”
Hon är mot mig. Jag tror inte på det men jag vet att jag skulle kunna förstöra henne. Medan det som följer sedan spelas upp kan jag känna solen mot mina handflator och ögonlock. Se den bränna golvets träyta tvärs igenom rummet. Hur jag sitter där alldeles i en vändning. Jag tror inte på det men jag vet att jag skulle kunna förstöra henne.
Rummet kastar vida violetta gardiner tvärs igenom, några rör vid hennes ben. Hon är av olika benkonstruktioner: höftben, revben, kindben, nyckelben. Hennes händer rör vid hennes klänning, vita, smala, lysande fingrar över knapparna i allt tyget. Vrider om och knäpper upp. Aldrig att hon vänder lena kinden till. Små fjärilar runt hennes händer och nyckelben, små ljus. Aldrig att hon vänder mjuka munnen ifrån där hon står inför och viner. Står inför; medan ögonen gråter stilla skugga, händerna sakta drar ner sin klänning, man kan tänka hur de bränner mot huden. Allt jag vill är att hon ska stanna klockorna.
När klänningen faller är det hennes öga jag ser, där så yttrat i ansiktet. Skulle kunna vara den sol jag vet bränner mina ögonlock nu i detta tillfälle, detta öga, det är vad det skulle. Slipad i kanterna, diffus; fastställda konturer men ändå, så; en fullständigt blottad atrofi. Allt jag vill, är, att-
Även då klockorna ovan smälter fortsätter tickandet att gå, slå och slå i mig. Jag ser dem långsamt rusa över kanten och in i sig själva. Och ändå – slagen. Så ser jag ner på hennes kropp. Hon är spröd i detta tillstånd jag har försatt mig själv i, och-
En klocka. Just ovan hennes högra nyckelbenet en liten klocka. Djupt i min bröstkorg slår tiden, jag intalar mig själv att det inte är meningen att jag ska förstå. Jag vet vad jag är fullt medveten om. Det jag är fullt medveten om vet jag och det är min figur. Jag i stålet, och hon i sina fjädrar, mjuka-
Under vänster bröst, under översta vänster revben. Där finns en till. Den är större. Den slår. Den har ett mål. Den går mot en linje. Ett streck i ett rum. Jag vill under inga omständigheter, inga som helst omständigheter, att linjen ska överskridas. Allt jag vill är att klockorna ska stanna.
Det finns flera. En vid varje nyckelben, en vid varje axel, en i varje armveck, två över vänster sida av revben, två vid höger sida av revben, en vid varje höftben, en vid varje lår, en vid varje knä. Jag räknar dem. De är sexton. Höjer min blick till hennes ansikte. Ögat är där och det bränner, det tickar; det slår. Sjutton.
Jag ställer min kropp mot hennes och lägger höger hand ovan hennes vänstra bröst. I samma stund vet jag att hon kommer att slockna, och det gör hon. Det blir mörkt. Jag står med handen mot hennes kropp och hjärta.
”Vi är inga robotar” säger hon. Hon rör sig inte. Förblir. Är kvar.
När alla klockorna har stillnat känner jag fortfarande hennes, hon tickar; slår djupt i mig och allt, allt jag vill, är, att hon-

*

Det fanns frågor, och de löd: Är det möjligt att bibehålla sig själv som subjekt även om man regelbundet låter sin egen vävnad falla över någon annan? Är sjukdomarna en konsekvens av kommunikation? Om slutet är en mänsklig illusion, hur är det meningen att en människa som sedan länge endast betraktat sig själv som ett objekt ska förhålla sig till detta?

*

Telefonen ringer. Ögat faller öppet, dunkelljus in, insikten som uppstår när känslan av kroppens avtecknad mot golvet infinner sig, benens hårdhet mot golvets hårdhet, strukturer mot jämn yta. Den känslan, och doften av tumlat grus och hinnor. Jag ligger ned. Åh, som jag vill min kropp smälta ner i träet och förlora sig i detta skinn. Mörkt har väggarna fallit nu. Solen har dragit sig ut ur rummet, lagt sig någon annan stans. Jag hör inget brus, ingen storm, inga spindlar. Jag hör-
Det ringer. Nacken vrids mot bordet, det är där den står. Telefonen ringer och har därmed nu ringt tre signaler. Efter den blir det så tyst, jag önskar den att aldrig ringa mer, att behålla tystnaden såsom man önskar behålla ett barnaliv inför kniven, skona människan. Det ringer igen. Telefonen har nu ringt fyra signaler.
Om det är kroppens eller hjärnans synd att jag går fram till bordet där telefonen ligger vet jag inte, det jag vet är att jag går. Dit. Ser händerna: precisa, tydliga, ett stadigt tag om luren. Jag lyfter det till mitt ena öra som efter alla dessa nyligaste incidenter ändå har lyckats stanna kvar på sin plats.
”Du, ja, lyssna. Tid är pengar, eller så, det man brukar säga. Ja. Lyssna. Du har ingen tid; ingen tid kvar. Du. Få den klar. Få – den – klar.”
Det är en man som säger detta till mig, en man med grov haka och raka byxor och smala läppar eller ögon. Jag har inte blivit informerad om vad som finns eller kan tänkas finnas där under. Jag vet endast det jag är fullt medveten om. Och det, min herre, är min figur. Jag vet min figur.
Reaktionen blir att jag placerar min kropp inför staffliet åter igen. Fyller synen med luft. Tinningarna rycker, klådan har infunnit sig och även den pressande värken i mina mungipor. Det är ingenting jag kan se där jag står och vrider blicken i alla riktningar. Få den klar, sa han. Som om jag vore arket i hans staffli.
Jag hör och ser och känner, smaken av mitt blod sipprar längs tungan med utgångspunkt i gommen, det är en påträngande fas men jag målar ändå. Och utan förvarning har jag försatt mig själv med några utrop: Jag målar inte för dem! Jag målar för henne! Jag målar och jag vet min figur! Utropen stiger i mina ådror. Sedan försvinner de. Inför min syn ser jag blod, rött blod, som med en dalande hastighet bleknar till pastellrosa.
Penseldrag och penseldrag, penseln drar mig, är en fast del av min hand och kropp och fiende i ett. Jag hör att det tickar. Ljudet lyser igenom alla väggar och ritar skeva streck genom rummet. Alla dessa träd i denna täta skog! Alla brutna grenar, alla vassa stenar! Jag tumlar med dem, ner, är en del av det som rasar. Känner: att höra ljudet när hennes avbildning kastar mig mot fasader, att höra hennes röst och se den flämta fram färgerna över arket fastän jag ännu inte ens givit henne något namn. Synden i allt detta.
Jag måste finna klockan trots att jag vet att jag är fullt medveten om dess ickeexistens. Få den klar, sa han; slipa min ovårdade tunga mot betong! Som om jag vore arket i hans staffli. Viljan formar han och slänger rakt in i min kropp, tror att det ska bestå, vet att jag redan är och kommer att förbi konst vad jag än gör. Mjöldagg, jag minns hur jag plockade bladen ur blommorna tills de inte var blommor mer. Var det för att de var sjuka, ville jag gott? ’Du kunde inte rädda dem.’ Är sjukdomarna en konsekvens av kommunikation?
Kroppen slår av och an! Jag söker utefter väggar, golv och tak. Undersöker varje glipa. Runt mig faller elektronik, kylskåp, brödrost, telefon, kaffebryggare, rasar över och in och jag kunde inte lämna denna tanke mer obeaktad. Jag söker klockan och dess tickande. Dess innehavande gör så ont. Jag känner mitt blod. I elektronikens fall över rummet vill jag brygga det, mitt blod. Jag vill hälla det genom det tunna filtret, sila kokhett vatten över. Jag vill se det bryggas i den lilla kannan. Jag söker klockan och dess tickande. Jag finner den inte.
Jag placerar åter min kropp inför staffliet för att måla henne, detta hennes rum av fjädrar. Jag gör det trots ett antal nya fakta: hon är inga fjädrar, är inte den ömma nacken, är inte skönheten själv att skönja; hon är Flicka av Klockor nu. Hon är hård och kall och bortvänd, hon är, hon är och allting tickar.
Jag målar henne. Utanför slår vind och regn, alldeles som klockor. Mina tinningar rycker i samma takt, alldeles som klockor. Mina andetag dras i samma takt, alldeles som klockor. Mitt öga, blinkar, alldeles, som klockor. Mitt hjärta-
Medan klockan smälter tickar kroppen fortare. Jag är medveten om och jag vet att ingen klocka finns. Med någonting som känns som årstiderna avskalade till knäna står jag och vet att ingen klocka finns. Tickandet har överbyggt ljudet av spindlarna och bolstrens fall för så länge sedan nu. Tanken på att brygga mitt blod. Tanken på mungiporna, mina mungipor, som inte gjort en rörelse sedan jag befann mig i en annan tid. Den tiden då jag faktiskt befann mig och levde i en egentlig tid. Och min fråga är följande: hur ska jag veta om det är sant, det där med att jag inte kunde rädda blommorna? Vi är inga robotar, sa hon. Vi är inte maskiner, elektronik. Och min nästa fråga blir då sådan: om vi inte är det, om vi är människor, som sägs ska styras och drivas av en annan form av reaktionskraft än elektricitet, hur kommer det sig då att jag känner hur mina batterier är på väg att urarta?
Jag målar henne. Jag målar henne trots det jag är medveten om, det jag vet eller möjligen säger mig veta. Jag målar hennes nacke, hennes benkonstruktioner, hennes röst. Jag målar hennes klockor. Sexton över kroppen. Den sjuttonde är yttrad i ansiktet; en sol. Jag målar tills tickandet går upp i mig och utöver mig och hastigheten drar med mig i fallet, med alla brutna grenar, alla vassa stenar rasar jag; jag faller. Fötterna dras ur kroppen, händerna, sedan lemmarna, öronen, huden, ögat. Jag hör att det som tickar har en säker plats bakom revben.
Fallen river jag arket itu, fallen söker jag utefter väggarna, alla fasader, följer de röda trådarna utefter kroppen; fallen söker jag och finner kontakten; trumslag mot mina revben, trumslag mot mina revben, ont, ont för varje slag, jag ser blod! och drar ut den. Ett sista tickande och kontakten är avlägsnad från kontaktytan, signalen är bruten. Ett sista slag och allt är tyst. Jag står i stillhet och vet att hon har avlägsnats. Jag hade fyra knutar i halsen. Tio ryggkotor och elva knogar. Jag hade fyra knäskålar. Jag är medveten om att detta är någonting jag omöjligen kan veta.
Försiktigt placerar jag handen mot min kropp. Fingrarna blir mjuka mot revbenen. Jag räknar dem. De är 24.

*

Och som om hon sade:

”Alla tecken tyder på att ditt namn var Perifer. Alla tecken tyder på att du är Pergola.”

Och sedan:

”Solen är varmare nu än förut. Man kan knappt se de fläckade ytorna längre.”

*

Jag står i stillhet och lyssnar; inget brus från det som möjligen kunde ha varit avsaknaden. Ingen storm. I ansiktet förekommer en glipa. Det är ett öga och en sol. Jag tänder en cigarett. Brygger sedan en kopp kaffe och går med den i handen över golvet. Träplankorna ger ifrån sig knarrande ljud när min tyngd möter dem. Det är därför jag kan påstå att jag står här, att jag är här, utan att egentligen ha ett behov av att vara medveten om det. Det jag dock är fullt medveten om är det jag vet, och det är hennes namn. Hon, min Flicka av Klockor, mitt konstverk. Hennes namn är Skönja.












Prosa (Novell) av obsolet
Läst 487 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2010-01-08 15:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

obsolet
obsolet