Det går en känslovåg genom min kropp
En våg av smärta?
Nej...
En våg av lycka...?
Nej, men kanske lidelse.
Sorgblandad hänförelse,
som faktiskt sticker i mitt bröst och får mig vilja gråta
Till bristningsgränsen fylld av detta någonting
som får min bröstkorg att välva sig
och mitt hjärta att slå trippla slag

En explosion av ömhet
Som startar i hjärttrakten och sedan svallar ut i varje udd av materia i min kropp
Ömhet, moderlighet, rädsla, hjälplöshet, åtrå...
Allt i samma andetag
Svämmar över och lämnar mig tom, med en ilande, krampande strupe
Och med tårarna skymmandes min blick
Allt detta, hela denna anstormning av krafter,
Försvinner bara ut i atmosfären och blir till ingenting
Fångas inte upp av ett enda hjärta, inte ett öga
Inte ens en skugga
Jag står ensam i mörkret och kippar efter andan
Vad var det där...?
Tårarna faller i en strid ström längs mina kinder och jag blir våt och kall
Tom, som ett skal
Fryser, skakar, trevar i mörkret efter något
Någon...
Detta mörker
denna rädsla
detta krampaktiga...
som förföljer mig
Vill bara springa
Springa så fort jag någonsin förmår
Formligen kastar mig emot varje liten springa av ljus som skymtar i dunklet
Springer tills jag faller ihop på marken av utmattning
Ligger där en stund,
Urlakad,
och ber till högre makter att komma och skrapa ihop mig och bära mig bort
Som de gör i filmerna...
Men allt är tyst och allt jag hör är mina egna andetag
Så reser jag mig till slut och borstar generat av mig dammet
Så förargligt!
Så... dramatiskt
Tar nya friska tag
Samlar ihop mina saker som ligger spridda runt ikring mig och börjar sakta gå framåt
Måste ta tag i mig själv!
Jag klarar mig själv!
Det har jag alltid gjort! Kommer alltid att göra!
Men får jag då någonsin uppleva detta fantastiska som jag drömmer om,
som berör mig så oerhört?
Kommer jag slutligen att möta den som fyller mig
när jag är tom som ett skal...?
Den som för mitt hjärta i säkerhet
Min filmhjälte
Finns han?
Å, gud, ge mig ett tecken!
Säg att han finns!