När du går med ryggen vänd mot, passar jag på att titta mig i spegeln så att jag inte ska se allt för tillgjord ut när du vänder dig om och tittar på mig, betraktad som ett cirkusdjur. Jag fortsätter med detta under en lång tid, fejkar mig själv till olika vinklar för att se så naturligt vacker ut som möjligt, även när vi sover och jag i sömnlösheten kan höra dig andas tungt bredvid, och det bildas kondens på kudden under dina läppar. Jag trycker näsan,pannan, kinderna mot örngottet efter det att du har gått, tvättar det inte utan viker ihop det och lägger det under kudden,drömmer om dig. Det får ligga där i flera år.

När vi lyssnar på musik vill jag ha någonting grön-gult och du någonting svart, det gör ingenting men jag har börjat tröttna nu; du är uttjatad. När vi sedan en dag åker buss - du närmast fönstret - pekar du ut genom rutan på en jägare som precis skjuter en svan och säger: "sådär borde alla göra". Just då tycker jag att du är dum i huvudet. Det tycker jag inte. Jag säger det aldrig till dig.

Påföljande natt kvider jag igenom i samma höjd som så många andra nätter, men det spelar ingen roll; jag vet att jag ska falla precis lika handlöst igen dagen efter, när du ler och därmed förklarar att hela världen är din.

Vi tror varandra som cirkusdjur, skillnaden är att jag är innuti buren och skakar galler medan du står på andra sidan och skrattar.