Jag fick precis ett par ord

med en Järn-Lady

som ringde och talade kort.

Hon har kämpat med främling och frände

i alla dagar hon som sett försvinna.

Ibland så tror jag hon börjat acceptera mig

men så svänger det helt tvärt om.

Och så riskerar jag plötsligt att kastas ut

och så vill hon bryta all kontakt med mig.

Ja hon säger så, till och med.


Varför är mitt hjärta ingen sten än?

Min Far försvann när jag var 9.

Järn-Ladyn är kvar,

men jag måste dansa som en boxare.


Tänk om man varit adopterad.

Då hade man kunnat måla bilder

av föräldrar som hade velat,

men inte kunde behålla barnet de fått.


Jag däremot, synades och mättes innan jag kastades bort,

till ensamheten och rädslan.


Jag har kunnat fylla mitt liv med resor och långa vistelser utomlands.

För jag har ingen fast punkt.


Men om jag inte var lika känslig, så skulle allt vara bra.


Jag beundrar er starka. Som kan stå för er själva.


Tack för ert mod.


Ni hjälper också andra. Som mig.


Tack.