Jag pressar huvudet mot den kalla rutan. Jag har stått här i tre dagar nu och blickat ut över gården. Snögubben som vi byggde står fortfarande kvar.

Jag tänker på en av de bästa söndagarna i mitt liv, och den sämsta. Söndagen som du och jag hade fasat för. Det var dagen då du skulle lämna staden.

\"Nu när din mamma hade fått jobb som advokat, ja då var ni för fina för att bo kvar i en håla som denna\", tänker jag vresigt.

Det hade gått tre dagar och du hade inte ringt som du lovade.
Jag är besviken och arg.
Du hade stått med händerna runt min midja och kysst min panna, min näsa och sedan mina läppar och sedan hade du ljugit mig rakt upp i ansiktet!
Du hade sagt:
\"- Jag lovar att jag ringer dig i morgon, eller på tisdag\"
Idag är det onsdag.

Jag biter ihop mina käkar tills det gör så ont att jag blir tvungen att släppa efter.

\"Att jag kunde vara så dum och lättlurad\", tänker jag om och om igen.
Det retar mig att jag hade haft så starka känslor för dig. Du som svikit mig.
Jag spänner varenda muskel och kramar ihop min hand tills knogarna vitnar.
Jag tittar på snögubben igen.

\"Tänk om jag skulle springa ut i bara strumpor och sparka och sparka tills snögubben är död\"

Jag vänder mig tvärt och stirrar rakt på den tysta telefonen.

\"- RING FÖR HELVETE!!\", skriker jag.
Jag står tyst i några minuter och andas intensivt, sedan går jag med rask takt ut genom dörren.



Hade man nu bevittnat detta hade man sett att på gården står det en gråtande flicka som sparkar och sparkar på en snögubbe tills den är jämnad med marken och inomhus... ringer telefonen...