Jag tänkte på en sak...
Jag önskar att jag hade funnits på 80-talet då kanske jag hade kunnat rädda världens vackraste man Ian Curtis från att begå självmord.
Jag önskar att jag hade varit där för Charles Bukowski och hindrat honom från att dricka ihjäl sig och alla dom andra vackra männen vars liv slutade i en tragedi.
Dagens moderna kvinnor har så mycket för sig, nu kanske jag inte pratar om dig men jag drar i alla fall en kam över mig själv och mina väninnor. Jag är en feminist, någonting som jag tycker att alla kvinnor bör vara. Jag älskar att baka och helst inför tentor så jag slipper att plugga. Jag har alltid tusen bollar i luften. Männen som jag dras till eller som dras till min personligheter är alltid dom som har ton med problem och behöver någon som kan rädda dom. Det är alltid deras problem som står i fokus men det gör ingenting för mig, jag tycker om när människor behöver mig. Vem gör inte det? Då man får känna sig glad över att man kan hjälpa någon. Men nästan alltid så verkar det sluta med att jag gör den där förbannade mannen lycklig och sen drar han. Jaha brukar jag tänka det var det, sen går jag över till nästa olyckliga kille och ja, kör om samma process helt enkelt. Är det min moderna sida av mig som gör att jag dras till allt det här? Att jag känner att jag måste klara av att både sköta ett hem, klara av mitt jobb, mitt plugg och rädda en massa män? Förr i tiden i gamla filmer och böcker speciellt så var kvinnan den sköra, den som alltid behövde räddas. Men i dagens moderna samhälle så är kvinnor och män för det mesta jämlika dock så verkar det inte bara komma goda saker utav det. Många av oss känner nu pressen av att vara riktigt starka och rädda så många vi kan, men vem ska rädda oss nu? Stereotyperna har tack och lov ändrat sig och sagoböckerna kanske bör skrivas om så att framtida generationer får läsa om när kvinnan kom ridande på den vita hästen, kysste den förtrollande mannen och fick halva kungariket. Eller?