Med världens vackraste man mellan mina ben och rolling stones låt angie spelandes i bakgrunden. Han bytte i sömnen position och låg plötsligt med sitt huvud på min mage och snarkade samtidigt som mina tårar rann och jag försökte torkade upp dem så att han inte skulle märka någonting innan de föll från min kind och på hans hud som fortfarande var varm från mina läppar. Min alldeles egna konstnär som tidigare under kvällen hade kysst mig med en sådan passion, som hade gett mig det där leendet som kommer att finnas kvar hos mig för alltid. Jag sa till honom att jag aldrig kommer att känna någonting för honom igen. Hans reaktion går inte att förklara med ord. Jag bara vet att jag innerst inne vill ha honom men att det aldrig kommer att gå. En passion eller ett självplågande lidande utöver det normala men när han kramar mig så hårt i flera minuter, så hårt att jag ibland tror att alla mina inre organ kommer att gå sönder och viskar samtidigt i mitt öra, det är någonting med din hud som gör mig galen, då vet man att man lever och man vill aldrig att han ska släppa taget. För i den stunden, då finns det inte krig då finns det inte orättvisor och hat. Då är världen den precis som den ska vara, förälskad och utan ord.