Var tar alla ord man tappar bort vägen?

Tanken slår mig en söndagseftermiddag, ger mig
fler blåmärken i hjärnan.
Jag håller krampaktigt i min penna, försöker hindra bokstäverna från att rymma över pappret. Fyller ett helt kollegieblock med rädsla:

Låt mig aldrig glömma


Jag har varit ensam i 21 964 ögonblick eller mer.
Vad är tid, vad är längtan, hur mäter man ett andetag?
Det är bara begrepp över allting som försvinner.

Vad är verkligheten, vad är existensen, vilken är den rätta dimensionen?
Allt som är utanför min egen kontur skrämmer mig.


Jag rycker till,
blir väckt ur min realitet.

Hur somnar man om igen?