det här är för en värld som gått sönder

det finns egentligen inget krig

bara modeller och tolkningar

för analyser och boxare att slå sönder


jag tänker och längtar

alldeles för många timmar

efter något som aldrig riktigt varit mitt


raggsockor på fötterna

gör vintern något bekvämare

och golvet mjukare

det går att lura sig själv

till det mesta


jag vet


vi dansar med månens fulla kropp

natten är kallare än tystnaden

som vänt oss ryggen till

den svarta klänningen rivs sönder

av frusna björnbärsgrenar


det gör ingenting


att vara trasig och skör

är ett sätt att bejaka sin helhet


morgonen stiger upp i rött

som krossade tomater

och jag undrar hur jag

hittade hem

när jag aldrig gått

därifrån


det finns för få mirakel

kvar att tro på

men jag har slutat leta

varje människa

består av detsamma


om jag bygger en skyddande mur

som spricker eller håller ihop

så vet jag säkert

att ensamheten är lika vacker

och sorgsen

på insidan som på utsidan


det är lika svårt

att komma in

som att komma ut

när det är alldeles för enkelt

att känna sig liten

och vilsen


och så lätt att  gå förlorad

när man tror att kroppar

och hjärtan är som hemkomster

för nycklar försvinner så lätt

och dörrar byter ut sig själva


som om

jag skickat alla tankar

tur och retur

som ett eko mot rymden

vi är alldeles för små

för att förstå


jag vaknar varje morgon

sträcker mig efter

någon som inte finns

men jag minns

älsklingar och annat vackert, fint

som jag lämnat

för tidigt och för sent

det måste vara så

jag stannar 

kvar