Bakom strängarna,
kurar dammet sig ihop.

Säg mig, när glömde jag dig?

Utanför fönstret
fortsätter klockan gå.

Säg mig, hur kan det vara så?

Utan dig är jag inte,
komplett, endast i
symbiosen.

Men vart går jag härifrån,
självständig,
oberoende?

Ingen känsla som ordflödet,
ackorden, gitarren så rätt,
allting så lätt,

lösningen till allt inom räckhåll,
framtiden var i mina händer,
jag tror jag hade kontroll,

tills sunt förnuft suddade ut
moll.

Det ersattes och nu är jag i ruta ett.

Tillbaka till noll.