- Varför skall man bo i Sverige? frågade du. Varför finns det ingen sol?
- Det finns sol, svarade jag. Man måste bara söka efter den!
Så vi gick ut, för att söka efter solen i flaskbotten, satte oss på taket och drog fram cigaretter i regnet.
- Fan vad svårt det skall va att tända, sa du.
- Mmh, svarade jag jakande samtidigt som jag drog upp spriten ur väskan.
- Jag vill va en bohem, sa du när du tänt cigaretten. Eller magisk.
- Mmh, sa jag igen medan jag tog emot min cigarett och tog en klunk som
lossade min tunga en aning . Eller riktigt jävla snuskigt rik...då kunde man göra vad fan man vill!
- Ja, helvete vad mycket maja man kunnat köpa då, sa du. Dina tankar som
vanligt uppfyllda av droger.
- Mmh, svarade jag och skickade flaskan.
- Men fy fan vad gött det vore att sova här, sa du och tog emot den.
- Mmh, sa jag, klunkar från flaskan.
- Vi kan klättra upp på Hagakyrkans tak och sova där!
- Mmh. Du vände dig om och såg på mig.
- Tu es mon, pour toujour! sa du och jag fattade inte.
- Vad sa du? frågade jag.
- Inget, sa du, drack lite till och la tyst till: pour toujour mon aimé!
Så klättrade vi upp på Hagakyrkans tak, i skydd av nattens djup.
- Om man ramlar här dör man nog, sa du.
- Mmh, svarade jag.
- Skall jag hoppa? frågade du.
- Nej idiot, sa jag. Kom hit istället. Du kom fram till mig och jag gav dig
flaskan.
Regnet strömmade ner för ditt hår när du drack djupa klunkar av den starka vätskan för att sedan vråla av smärta och kunglighet.
- Det här är livet och helvetet på samma gång, sa du.
- Mmh, sa jag. Då tittade du på mig igen, log och tryckte dina läppar
mot mina.
Våta, fulla kroppar uppe på en kyrka i den kyliga vårnatten är aldrig en bra idé men det sket vi i.
- Jag dör, sa du plötsligt mitt i hånglet.
- Vad menar du? sa jag.
- Jag är sjuk, sa du. Kräftan.
Ett ord som förändrar allt, kräftan.
Vattnet som faller blandas med våra tårar.
- Kom, sa jag och vi gick till takkanten. Om vi dör så dör vi.
Vi kysstes igen och sen hoppade vi.
Inte mer komplicerat än så.
En kyss, ett hopp, en kärlek.