Han stod högst upp på en klippa
Där man kunde se horisonten breda ut sig över de oändliga och egoistiska havet.

I nattens mörker kunde man tyda de ljusskimmer som likt en mantel omfamnade staden, långt bakom honom.



I nattens mörker kunde man tyda en kärlekstörst.

En längtan om att bli lycklig.

En längtan om att accepterad.



Snart tänkte han, snart är det över.



Ovanför honom, skryter universum med sin existens.


Han bestämmer sig för att kasta en lite sten, ned för klippan, för att försöka bedöma hur långt ned de var.

För man skulle ljuga om man påstod att han inte var rädd där han stod, högre än de guldbruna åkrarna som bredde ut sig bakom honom.

Han kunde följa den med sin hörsel, då den dunsade ned för klippan med korta, rappa slag, sten mot sten.



Han befann sig vid världens och kanske livets ände, där alla synder blottas för världen.



Stenens kontakt med vattenytan, överröstades av det,

Till följden av hans närvaro,

Ovanligt starka åsknedslagen.



Det hade börjat regna kraftigt.

Till det kraftiga ovädret som man kunde se tona upp sig i horisonten.

Sträckte han ut armarna och skrek:


TA MIG
TA MIG HÄR IFRÅN. . . . . . . . . . . LIKT DU GJORT MED ALLA ANDRA!



Horisonten svarade inte.

Men ovädret blev desto intensivare.


Han skrek åter igen:


VISA DIG. . . . . . . . . VARFÖR VÅGAR DU INTE VISA DIG!



Hans mörka, svarta, tysta tårar dämpades i ljudet av en stark ljusstråle som dök ned från horisonten

Den lyste upp hela hans tillvaro, träffade honom mitt i bröstet.

Ett ögonblick senare släcktes strålen och den försvann återigen upp bland de oväder som den kom ifrån.

Lämnade en klippa lika tom som hans hjärta en gång varit.



Ovädret drog sig tillbaka


Ingen såg någonsin honom igen


Ingen kom heller till

att sakna honom