Hon minns det som igår. Ångesten som fick henne att hyperventilera, treva efter något vasst, vilja dö. Ständigt undrandes, i svaga ögonblick, varför hon lämnade det. Trångsynthet – detta svartvita perspektiv. Det är som att gräva ett djupt hål för att sedan gång på gång försöka ta sig upp. Så att man kan se solen igen.

Sår som öppnas, blod som rinner, blåmärken som bildas – denna ständiga destruktivitet. Ingen skulle få veta i onödan. Hon torkade upp blodstänk, bytte lakan i sängen. Allt för att få hålla sitt beteende vid liv. Det gav ångest, samtidigt som det också lindrade den.

Under hela sommaren såg hon aldrig solen. Svarta kläder, svart smink, svarta nätstrumpbyxor. Det enda som var ljust var hennes blonda hår, men det blev en symbol för hennes svartvita värld. Livet – skulle hon någonsin hitta tillbaka dit? Solen skar sig in i hennes ögon och väckte hennes vrede.

Frustrationen, ilskan, depressionen – fanns det något slut? En dröm, ett liv, ett djupare hål. Hon kunde välja mellan att hämta spaden och gräva djupare eller kämpa för livet. Så hårt att jorden fastnar under naglarna, tills de skulle gå sönder. Brutna mitt itu, fallande ner i hålet.

Ner till det som en gång var jag.