Låt mig somna in
i den bleka skugga som en gång var du
andas den förbrukade luften
smälta samman, mellan
liv och död.
Smeka den fagra avbild
du lämnat, på mitt lakan
ser dig blott
som tiden förändras
spåren av
smärta.
letar sig in,
blodiga och vassa,
skär dem sig igenom varje ven
tills det enda som
består
är det mörklila skin
du en gång smekte med fjäderlätta fingrar
märkena finns kvar.
Och jag vet att du grät
ångerns tårar,
för blod smakar inte salt...