Mina tankar de plåga mig sakta,
mina känslor de löpa amok.
Om jag förmådde jag skulle mig akta
om denna känslan blott varit klok.

Så rationell den ej plägar vara
i sin omfattning vid och stor.
Nu kan jag blott i tiden vara
och gilla läget jag tror.

Men snart så visar sig sorgen
som en skugga på mitt land,
jag vemodet bär i korgen
när jag vandrar på mitt livs strand.

En remsa av sand som sig ringlar
över nejden där tomheten bor.
På avstånd finns folket som minglar
och jag går utan strumpor och skor