Narren stod vid din grav
och skrattade lätt och hjärtligt
regnet bultade
och tårarna försvann ner i marken med dig
helt osynliga.

Från de sörjande hördes inget
ljudlöst, färglöst gick dem förbi graven
utan att förstå, se eller höra
narrens hjärtliga skratt
så livlösa.

Jag tvekade vid din grav
ville inte göra som alla andra
ville inte stå på grav kanten
och titta ner till dig
rädd.

Svartklädda, sörjande gick dem
en efter en
och korsade med fingret
över din grav
ljudlöst.

Till slut stod jag ensam kvar
narren hade slutat skratta
men hans ljud ekade i mina öron
till sist gjorde jag som alla andra
ett luftkors.

Narren ljuvligt jublade och
skrattade en sista gång
sedan slängde han
sin färgglada luva ner till dig
med tårarna.