Fågeln vid sjön

Dimman börjar äntligen lätta, solens första strålar kämpar sig genom de tjocka molnen ned mot det fuktiga gräset kring den lilla sjön. Den lilla sjön ligger i en större glänta i den stora mörka skogen som tyckts försöka dölja sin värdefulla skatt i sin mörkgröna famn.
Vattnet på den lilla sjön glittrar likt världens alla juveler i solens sken. Vattenytan ligger slät som silke, utom vid ett ställe av vattenbrynet där en ståtlig hjort står och dricker av det klara vattnet.
Plötsligt slutar hjorten att dricka och höjer sitt stolta huvud.
Blicken flackar oroligt omkring då den verkar lystra efter något med sina känsliga öron.
Med ett plötsligt språng så försvinner hjorten in bland trädens skyddande grenar, endast ringarna på vattnet skvallrade om att hjorten varit där.
Först hörs bara fåglarnas kvittrande sång, men så tystnar även de då en man brakar genom ett buskage i skogen. Mannen springer snubblande fram till den lilla sjön och kastar sig ned på sina knän vid dess vattenbryn. Mannen andas snabbt och tungt, han är trött, så fasligt trött.
Svetten rinner nedför hans panna som är nedsölad av torkat blod från ett rivsår som sträcker sig från ögonbryn till ögonbryn. Mannen torkar sig i pannan och ser förbryllad på blodet på sin hand. Han har inte märkt såret förrän nu.
Han lossar sitt svärd från sitt bälte och lägger det vid sin sida och lossar sedan sin sköld från sin sköldarm med darrande händer. Även den lägger han vid sin sida och noterar med van och inlärd blick att de båda är inom räckhåll om så skulle behövas. Sedan lägger sig mannen på mage och dricker girigt ur det klara vattnet, han dricker för fort och börjar hosta då det kalla vattnet river i hans hals. Men hostattacken går över och han fortsätter dricka.

Då han druckit sig otörstig så tvättar han sig i ansiktet och rengör såret i pannan. ”Även ett litet sår kan visa sig vara dödligt om det inte sköts om…”, mumlar mannen tyst för sig själv.
Efter tvagningen så plockar han upp sitt vapen och sköld och sätter sig med ryggen mot ett stort träd som står vid den lilla sjön.
Den lilla sjöns lugn smittar av sig och snart verkar även mannen lugna ned sig där han sitter och blickar ut över den lilla sjön. Men han vet att han inte kan stanna här länge till, de som jagar honom är snart ikapp. Om han ändå bara kunde stanna här vid den lilla sjön.
Om allt bara kunde vara som förr. Om han bara kunde få se sin lilla flickas leende igen i sin moders famn. Han sträcker ut sin darrande hand framför sig mot den bild av sin familj han målat upp i sitt inre men knyter sedan sin näve så att knogarna vitnar och drar sedan tillbaka sin ärrade hand och drar den över sitt sorgsna ansikte.

Efter en djup suck börjar han dra sina fingrar genom sitt tjocka skägg så som han alltid gör då han är rädd eller ledsen, nu är han båda delarna. En tår letar sin väg nedför hans väderbitna kind och försvinner ned i hans skägg.

Efter ett litet tag börjar han famla efter en liten läderpåse han har fäst vid sitt bälte och plockar upp ur den lite torkat kött som han snabbt stoppar i munnen. Medan han tuggar knyter han noga igen påsen igen och fäster den i bältet. Han gör sig i ordning att lämna denna vackra lugna plats och ställer sig upp på trötta darrande ben men dröjer sig kvar då han får syn på en liten fågel som utan rädsla slår sig ned på en stubbe framför honom. För ett ögonblick möts fågelns blick och mannens. Mannen sätter sig tungt på marken igen och stirrar på fågeln då alla undanträngda känslor bubblar upp på ytan igen och mannen känner ny styrka strömma ut i sina trötta muskler. Inom sig finner han ny styrka, styrka nog att bestämma sig. Det är slut med att fly. Det är dags att ta ställning och få ett slut på detta. Äntligen skall han få återse sin familj, äntligen kan han skymta slutet på denna mardröm.
”Tack” snyftar han fram till den lilla fågeln och ställer sig upp i en hastig rörelse, men den lilla fågeln räds icke utan sitter kvar och blickar på mannen som börjar spänna på sig sin nötta sköld.

Någonstans i skogen hörs snabba springande steg. Dom är här vilken minut som helst nu. Mannen böjer sig lugnt ned och plockar upp sitt svärd som en gång var hans fars. Han drar det sakta ur sin skida vilken han kastar åt sidan medan hans blick följer det blanka stålet.
Tystnaden rivs sönder av ett horn som ljuder inne bland träden, de har funnit honom.

Plötsligt spränger ett par grova varelser ut från skogen med sina fruktansvärda vapen dragna, deras blodröda ögon brinner av omänskligt raseri. De springer rakt mot mannen som tittar lugnt mot dem. Han ser sin familj samlade vid den lilla sjön. Han leker med sin lilla dotter och hans ljuvliga fru som plockar fram lite mat på filten de har lagt ut i det gröna gräset. Han ser den lilla fågeln som sätter sig vid deras filt och pickar i sig brödsmulor och han minns den vackraste dagen i sitt liv…