Men se där! En poet! Slå dig ner!
Stolen framför mig är ju tom.
Ja, det är fint häromkring som du ser.
Verkar som hela stan står i blom.

En rakryggad inbunden vän är du.
För visst, jag känner igen dej nu.
Din seniga hand. Och blicken mild.
Du var min första förebild.

Det är vår, nästan sommar,
ska vi lyfta på glaset?
Kastanjerna blommar
på Poschingerstrasse.

I hörnet där sover vår krögares katter
till sparvarnas rusiga tjitter och tjatter.
Lyckligare kanske man aldrig blir
än så här på ett fik med en wurst och en bier.

Okänd? Och osåld? Alla gånger!
Med marknan mäktar en inte schackra.
Jag präntar ner dom, mina sånger
bara för att de är vackra.

Tänk, här sitter vi två och är glada
långt ifrån vardans autostrada.
Ett möte är inte mindre kärt
för att det är imaginärt.

Och i den nedsänkta parken finns
solnedgångar gredelina.
Sitter man där kan det hända man minns
alla döddansarvisorna dina.

Nä jag brukar inte skriva på rim
men ibland så längtar en text efter lim
precis som saknaden kan bli stor
efter en Poet, en bror.

Tro inte jag vill härma dig
- das wäre doch umsonst.
Men bara lite värma mig
vid foten av din konst.

För den är stark, Poeten,
bryter arm med evigheten.
Och ändå var du bara
en fattig bror från Klara.

Ett ord innan vi skils -
du skulle ha gillat Berlin
och vice versa, Nils
Johan Einar Ferlin.